Fredag – en ganska händelselös dag

Gårdagen, fredag, var ganska händelselös. Vi började med att lämna Schongau och tog sikte på Augsburg. Nu kör vi norrut i lagom tempo. Vi bör köra ungefär 16,6 mil per dag för att hinna upp till Rostock och färjan på torsdag morgon. Planen är att lägga oss i Rostock redan på onsdag kväll, på den stora ställplatsen nere i hamnen. Där brukar vi avsluta våra resor innan vi tar färjan tillbaka till Sverige.

Vi kom nästan fram till Augsburg, men hamnade istället i förorten Königsbrunn – en rätt oansenlig plats utan något särskilt att se eller göra. Det gjorde dock inget, för vi hade redan irrat runt rätt mycket under förmiddagen. Tanken var att köra längs Romantische Straße som jag nämnt tidigare, men skyltningen lämnar en del att önska för en så legendarisk väg. Vi körde fel flera gånger, backade, vände och missade skyltar tills vi till slut gav upp – och då fick det bli Königsbrunn.

Lördag – nya tag

Idag, lördag, tog vi nya tag. Nu kör vi från mål till mål, och väljer motorvägar (autobahn) för att komma fram i rimlig tid. Första målet var Nördlingen – en liten, trevlig stad med en bevarad ringmur som omger hela centrum. Det visade sig att Nördlingen var skådeplatsen för ett avgörande katastrofalt nederlag för den svenska och protestantiska armén under det trettioåriga kriget i slaget vid Nördlingen den 6 september 1634. Nederlaget ledde till att Sverige förlorade sin allierade i Tyskland, vilket tvingade Sverige att slåss för att säkra revirmål för att kunna lämna kriget, innan fransk inblandning räddade situationen. Staden ligger dessutom mitt i ett gammalt meteoritnedslag!

Finns en annan rolig anekdot om Nördlingen också och det är att lite varstans står det grisar uppstälda! Små eller stora i olika färger Legenden säger att när staden belägrades på 1400-talet, upptäckte försvararna fiendernas tunnlar tack vare en gris. En soldat såg hur en gris betedde sig konstigt på en plats där marken var ihålig – och därmed avslöjades att fienden försökte gräva sig in under stadsmuren. Grisen ”räddade” alltså staden, och sedan dess har den blivit Nördlings maskot. Därför ser du grisar lite överallt i Nördlingen – statyer, souvenirer och till och med på skyltar. Den mest kända figuren heter ”Sau von Nördlingen” (”Nördlingsgrisen”)

Vi parkerade utanför stadsmuren och promenerade in. Man kan gå uppe på muren runt hela staden, så vi gick en bit där – ett par hundra meter. Men särskilt spännande är det ju inte i längden; man blir ganska begränsad när det bara är en smal gång 6–8 meter ovanför gatan. Vi gick istället in till centrum och besökte vad vi trodde var en katedral, men som visade sig vara ganska anspråkslös invändigt – betydligt vackrare utifrån.

Därefter blev det dags för lunch, men vi hittade tyvärr inte så mycket att välja på. Hur som helst var Nördlingen ett trevligt besök, och vädret började spricka upp lagom till promenaden. Lunch fick det bli på rester i husbilen innan vi styrde mot Rothenburg ob der Tauber, som vi senast besökte 2021 – ett trevligt återseende.

---

Kväll i Rothenburg ob der Tauber

Väl framme tog vi det lugnt i husbilen ett tag. Båda vilade ordentligt innan vi kände att det var dags att äta något. Eftersom vi inte hade firat Micke som fyllde 61 igår, bestämde vi oss för att göra det ikväll istället. Först gick vi till Käthe Wohlfahrts julbutik – en året-runt-öppen julbutik och stor turistattraktion. Butiken har ett enormt utbud av juldekorationer och innehåller även ett julmuseum. Vi började där eftersom de snart skulle stänga.

Efteråt hade vi redan spanat in en restaurang lite utanför turiststråket – och det visade sig vara en fullträff! En trevlig och lagom stor restaurang med tysk husmanskost till rimliga priser. Det fick bli en försenad födelsedagsmiddag. Jag valde Nürnbergerwürst med surkål och en mycket god, varm potatissallad – inte alls som den svenska varianten med majonnäs och crème fraîche. Annika tog en schnitzel stor som tallriken, med pommes. Till det drack vi lokal öl. Totalt gick middagen på runt 400 kronor, och det var det verkligen värt.

Sedan tog vi en lugn promenad tillbaka till husbilen. Vi står på samma ställplats som 2021 – cirka 70 platser – och hade turen att få en plats direkt vid ankomst. Annika körde och började känna av migrän, så vi var glada att kunna parkera snabbt. Här är det fullbelagt på helgerna, och fortfarande vid 20:40 rullar husbilar in och letar plats. Lite sent, tycker vi, men alla har ju inte möjlighet att komma tidigare. Så blir det ibland.