Cuben på rullande hjul

Så kom vi då hem till Nyköping igen, trots att det blev strul med elen sista dagen. Allt höll ihop hela vägen hem, och nu – torsdag – har husbilen stått på landström i nästan två dygn. Batterierna är fulladdade och alla parametrar ser bra ut, inga konstiga eller avvikande värden. Jag misstänker att det var en dålig kontakt som stökade till det. När vi till sist fick köra ombord på färjan, körde vi upp ett plan via en ramp med hundratals stålräfflor – som att köra på en lång tvättbräda. Jag fick ett röstvibrato som skulle göra vilken operasångare som helst avundsjuk!

Jag gasade lite extra för att inte spinna, vilket gav husbilen en rejäl omgång. Kanske var det det som aktiverade felet. Eftersom vi körde hela lördagen – tio timmar – utan problem, och detta hände precis på slutet, har jag svårt att tro att det var något annat. Men vi får se vad som händer nu när vi är hemma och kör igen.

Årets resa – Italien med husbil

Hur gick resandet i år då? Jo, faktiskt helt okej! Vi startade redan lördagen den 20 september, eftersom färjan från Trelleborg var bokad till den 21:e. Vi hade plats på en camping i Rom från den 25:e, och hela sträckan Nyköping–Rom är cirka 260 mil, plus/minus 10. Så det var bara att börja nedresan på måndag morgon. Det gick bra, även om det var lite drygt att köra 45–50 mil om dagen. Men vi hade ett mål: vår camping i en förort till Rom. Man får nog kalla det en stadscamping, med tanke på att det låg cirka 20 minuter från Rom city med pendeltåg.

Vi stannade där i åtta dagar – en extra dag eftersom Annika blev förkyld. En märklig sjukdom: tre dagar med feber, en feberfri mellandag, och sedan bara lite snuva. Vi åker ju gärna kommunalt, så det är nog där vi blev smittade. Jag insjuknade ungefär en vecka efter Annika och låg också däckad en dag.

Rom – turistmål och trängsel

Hann vi med det vi skulle i Rom? Jo, det tycker jag! Vi besökte Colosseum, Vatikanstaten, Peterskyrkan och Petersplatsen. Vi såg Spanska trappan och Fontana di Trevi. Vi turistade och såg stan – varje gång vi tog pendeln in! Alla turistmål var fulla med folk och försäljare som sålde allsköns prylar. Till slut blir jag lite grinig på både folk och försäljare – men det är jag det. Självklart var det stort att se allt vi hann med. Nu har vi checkat av Rom, och det finns nog en viss risk att vi återvänder – men då som vanliga turister utan husbil att hålla reda på.

Pompeji och Vesuvius – historia och höjder

Efter Rom körde vi vidare mot Neapel, men vi bodde i Pompeji med husbilen. Pompeji var helt fantastisk. Ofta är det bara de brända kropparna som visas, men det är ju en hel stad som försvann under fyra meter aska – då Italiens näst största stad efter Rom. Det som slog oss när vi vandrade runt var hur utvecklat allt var, och hur fint det måste ha varit under stadens glansdagar. Vesuvius var också en riktig höjdare – 1275 meter – som vi tog buss till, och sedan gick vi en brant zigzag-väg upp till kraterkanten. Och ta mig tusan, det sipprade ut lite rök här och var! Det jobbiga var att jag hade legat sjuk med feber bara fyra dagar tidigare. Inte helt optimalt att klättra upp på en vulkan, men det gick.

Pisa och Stelvio – lutande torn och höga pass

Efter Pompeji började vi vända hemåt. Nästa stopp blev Pisa – och det var faktiskt rätt häftigt att se tornet på riktigt. Vi stannade några dagar, mest för att vi var lite trötta och hade gott om tid. Två dagar på campingen, tre i Pisa totalt. Här träffade vi för första gången andra svenskar – det hade varit väldigt få under hela resan. Pisa lever verkligen på sitt lutande torn, och vi håller med om att det är något speciellt att se det. Efter Pisa drog vi vidare norrut och råkade köra genom Stelvio-passet – som jag skrev om tidigare. En av världens vackraste vägar, men vi visste varken det eller att den slutade på 2758 meter över havet. Nåväl, check på den – men nästa gång med personbil!

Ett lugnare tempo – och god mat

Vi har haft en väldigt bra resa, och för en gångs skull har vi inte hetsat runt. Vi har stått still på campingar ungefär halva tiden, och på ställplatser en dag här och där. Totalt har vi nog stått still cirka 50 % av resan – vilket är bra för att vara oss. Ett år hade vi 25 stopp på 30 dagar, och det blir ingen semester av att hela tiden leta ny plats för natten. Citycampingarna i Rom, Pisa och Pompeji har kostat en del – men de ligger nära allt: kommunikationer, utflyktsmål, kanske inte alltid affärer, men vi bunkrade ofta mat mellan stoppen.

Vi har provat det lokala italienska köket – fantastiskt gott! Jag åt kanin, Annika provade lever. Pizza såklart, men även pasta. Vi åt inte ute varje dag, bara när vi inte orkade laga mat. Vi besökte vingårdar och shoppade med oss vin, olivolja, parmesan och pasta. Det är en fröjd att handla i stora italienska affärer – typ ICA Maxi-storlek – med färskvarudiskar och ett enormt utbud. Frukt och grönt finns överallt, ofta i enkla stånd längs vägen.

Italien – dyrt men underbart

Italien är dyrt att turista i. Dieseln kostar, campingarna vill ha sitt trots tveksam standard, och att äta ute är dyrt – särskilt på turiststråken. Går man några gator bort sjunker priserna rejält. Pastan är förstås billig – det är ju pastans hemland! Barilla, som anses vara bra pasta här hemma, är den billigare sorten i Italien. Lägg på några kronor så får du bättre kvalitet – även om jag inte känner någon större skillnad, haha. Tomatsåser finns i mängder, och vin kan du få för 25–30 kr flaskan. Om det är gott? Det låter jag vara osagt – vi dricker inte så mycket vin på grund av våra krångliga magar.

Hemma igen – och kanske en paus

Vi är helt nöjda med Italien och kommer definitivt tillbaka. Det är ett underbart land att turista i – ett kontrollerat kaos, både i trafiken och bland folket. Att köra bil i Italien är hysteriskt, särskilt i storstäderna. Vägnätet är som det är – ibland undrade vi vart pengarna för motorvägsavgifterna tog vägen. Inte till underhåll, i alla fall. Alla är vänliga när man försöker göra sig förstådd. Vissa kan lite engelska, annars får man peka och använda teckenspråk.

Jag stoppar här – jag skulle kunna skriva flera meter om den här resan. Men jag har tagit med några av våra höjdpunkter. Vi är hemma igen, allt har gått bra i det stora hela, och vi känner att vi nu kan lämna Europa tills vidare. Nästa år blir vi på hemmaplan, har vi sagt. Nu får både bilen och vi vila ett år – eller kanske två. Men man ska aldrig säga aldrig. Vips så är vi på gång igen, och då vet man aldrig vart det bär av!

Tack till alla som följt oss i år – och tack för alla kommentarer, det är alltid kul att läsa!

Resedrama med strul och strömavbrott

Klart att allt inte ska fungera från start till mål – och självklart dyker problemen upp sista dagen. Natten som gick blev kall, om man säger så. Elen gav upp i husbilen igår kväll, precis när vi parkerade i Trelleborg efter en skumpig och försenad resa från Rostock. Men vi tar det från början!

Vi kom fram till Rostock i söndags kväll efter en maratonkörning på 73 mil. Vi la oss sent på ställplatsen/parkeringen i Rostock. Morgonen därpå skulle båten hem gå kl. 15.00. Resan över tar cirka sex timmar. Klockan blev 15.00… 15.30… 16.00… och först 17.30 kom vi iväg. Det var tydliga problem med att lasta på fordonen – och att ta av dem som kom med båten. Nåja, vi hade semester och ingen brådska, så det var bara att gilla läget.

Jag hade koll på vädret och såg fram emot en lugn överfart. Vi sitter alltid kvar i husbilen – färjornas allmänna utrymmen är ju dödligt tråkiga. Efter ett par timmar började det dock gunga ordentligt. Båten slog in i stora vågor, det dånade i skrovet och vi rullade både åt höger och vänster. Vågorna kom snett bakifrån, så det blev ett oregelbundet rullande. Kapten höll dock farten uppe – 18 knop – troligen för att ta igen förseningen, och det lyckades han rätt bra med. När vi anlände till Trelleborg var klockan 22.15, alltså bara 45 minuter sent. Bra jobbat!

När vi stod i kön till färjan hör jag plötsligt hur övervakningen till vårt litiumbatteri piper till – och vips stänger hela bodelen ner. Kylen, belysningen, värmaren och toaletten – allt dött. Jag öppnade appen för batteriövervakningen och såg att spänningen låg på 11,6 volt och sjönk snabbt. Sedan var det helt svart. Eftersom vi satt kvar i bilen (inte helt tillåtet under överfarten) kunde jag inte heller hoppa ut och felsöka. I år hade jag byggt ett eget litiumbatteri på 320 Ah som ersatt våra två gamla AGM-batterier på 105 Ah vardera. Mycket mer effekt, lättare, kan nästan laddas ur helt, och laddas kontinuerligt under körning.
Men vad är egentligen skillnaden?

AGM-batteri: Billigare, tungt, tål kyla bra, men kortare livslängd och kan bara laddas ur till ca 50 %.
LiFePO₄-batteri: Något dyrare, mycket lättare, längre livslängd, kan laddas ur till 90–95 %, men kräver rätt laddning och tål inte laddning under 0 °C.

När vi körde av färjan kliade jag mig i huvudet – el är inte riktigt min grej. Jag kopplade in ett av de gamla AGM-batterierna som reserv, men inget hände. Ingen el. Klockan var runt 23.45, jag var trött efter resan och slut på idéer, så jag gav upp för natten. Dagen efter, med dagsljus och friskt sinne, chattade jag med en polare som trodde det kunde vara en dålig kontakt – och han hade nog rätt. Jag hittade en 50 A-säkring på laddkabeln från generatorn som hade brunnit på ena sidan. Jag kopplade förbi den och startade upp – och se där, laddningen fungerade igen!

Jag lät bilen gå på tomgång en stund för att kolla så inget började ryka, och det gjorde det inte. Kabeln höll sig sval. Kopplade in en temperatursensor så jag kunde övervaka under färden mot Nyköping. Resan hem gick fint – 60 mil från Trelleborg till Nyköping. Vi landade hemma 16.30 efter en heldag på vägen. Nu sitter jag i fåtöljen, mätt och nöjd, med en kall i handen. Laddningen fungerade perfekt hela vägen – så det var alltså bara en dålig kontakt som ställde till allt.

Tur i oturen att det hände på hemmaplan – och inte långt ner i Italien

Hur var det farbror Melker sa – ”Denna dag, ett liv” – och det kan man lugnt säga att denna dag har varit. Vi har gjort en riktig raggarkörning, som vi inte hade en aning om när vi startade i morse.
Tanken var att vi skulle ta oss till Füssen i Tyskland – 37 mil, ganska långt, men vi tänkte att vi gör en långkörning idag så har vi gott om tid att köra upp genom Tyskland senare.

När jag tar ut kursen på Sygic GPS vill den att vi ska köra över Brennerpasset, men det vägrar jag. Det är hysteriskt långa köer, fullt med lastbilar och dessutom en gigantisk byggarbetsplats i flera mil. Tack, men nej tack. Vi har kört där 3–4 gånger tidigare, så man kan säga att vi kan den rutten.

I stället tar jag ut kortare delsträckor på Google Maps, och den föreslår Bormio. Ni har säkert hört talas om den orten i skidsammanhang – jag tror det går världscupslalom där minst en gång per år.
Nåväl, jag knappar in Bormio i Sygic och vi börjar köra. Det är relativt lugnt – lite krokigt och några vägarbeten här och där – men överlag trevligt. Vi åker längs en sjö med fantastiska vyer, men det finns absolut ingenstans att stanna på vägen norrut. Söderut däremot finns det flera rastplatser. Landskapet börjar förändras igen – från slättland till berg – och nu börjar tunnlarna. Den längsta idag var 7 925 meter! Vi kommer fram till Bormio och stannar för att byta förare. Annika har kört en stund, och nu är det min tur. Vi brukar turas om eftersom jag får ont i ryggen efter 12–15 mil. Idag sa hon: ”Nu byter vi innan du får ont!” – och så blev det.

Bormio är en liten skidort uppe i de italienska bergen, ganska oansenlig men väldigt idyllisk. Vi står och justerar speglar och småfixar innan vi ska vidare. Jag googlar Bormio och ser då att Bormio kommer att vara en av värdplatserna för de Olympiska Spelen 2026, som arrangeras i Milano och Cortina. Bormio kommer att stå värd för skidskytte och alpin skidåkning, bland annat grenar som de svenska skidalpinisterna nyligen har testat i världscupen. – det förklarar varför det var så välstädat och fint i byn!

Bormio är omgiven av galet höga berg, och vi säger till varandra: ”Tur att vi inte ska upp på de där…Men så börjar vi köra, och det går svagt uppför… och fortsätter uppför… och uppför. Hmmm – det här var mysko, stod det verkligen inget om det här? Vi stannar vid 1 160 meters höjd så husbilen får andas lite och passar på att fota som de turister vi är. Sedan fortsätter vi. Vägen smalnar av och varnar för tunnlar med 3,5 meters höjdbegränsning. I en tunnel får bara en bil plats, vilket en mötande bilist snabbt inser när han får backa ut för att ge oss plats. ”Störst går först”, som man säger – och jag backar inte baklänges i en kurva inne i en tunnel!

Nu börjar vi inse att detta kommer bli en tuff resa. Det finns inte ett enda flackt parti, så vi stannar med jämna mellanrum för att kyla motorn – det blir kallare ju högre upp vi kommer. Vägarna blir till serpentinvägar där man verkligen inte vill möta någon i kurvan. Det är så snävt att man nästan ser bakdelen på husbilen! Men det går ändå bra, motortempen håller sig normal. Jag använder ett gammalt knep: full värme i kupén. Det funkade förr, och det funkar nu också – bilen är ju från 2004.

Vi stannar ibland för att släppa förbi bilar som samlas bakom oss. Vi kör till och med om några cyklister uppför – ja, även nedför, men dem ser man knappt till eftersom de håller sig på sin sida. Vid en turistinformation stannar vi igen. Jag luftar motorn och kollar så allt ser bra ut – det gör det. Jag frågar killen där hur långt det är kvar till toppen. Han ler och säger: ”Tio kilometer.” Aha – så det är inte slut ännu! Vi startar igen. Det är bara att tugga på, meter för meter. Vägen blir brantare, och det känns som att den aldrig tar slut. Till slut, efter dessa tio kilometer, kommer vi upp till en mindre skidort på toppen av berget – 2 758 meter över havet! Vi ser då att det är Stevilo passet vi håller på ta oss igenom! Hade vi ingen aning om..

Kebnekaise var 2 089 meter vid senaste mätningen 2024, så vi är alltså långt över den höjden. En kompis messar och frågar: ”Kan du andas där uppe?” Jodå, det går bra! Men husbilen kämpar rejält de sista hundra metrarna – luften är nog ganska tunn. Tur att det är en kylig dag, bara +7 grader på toppen, det gör gott för motorn. Då slår det mig vad killen på turistinformationen också sa: ”Det är ungefär 25 kilometer ned också.” Jaha, då blir det bromsarna som får jobba. Motorn och växellådan slet på vägen upp – nu är det bromsarnas tur.

Så bär det av nedåt. Vi håller mellan 35–50 km/h, med hårnålskurvor hela vägen. Var det 48 kurvor upp, så är det minst lika många ned! Många är ännu snävare, så jag får ibland stanna mitt i kurvan, backa lite och ta nytt tag. Lutningen inåt känns läskig – man tror nästan bilen ska välta.

Vi tar oss ner, sakta sakta nedför. Det tar säkert över en timme. Annika hojtar i varje högerkurva om det är fritt, jag stannar, backar, tar omtag – och vidare ned mot nästa sväng. På några ställen finns vändplaner, och dem utnyttjar jag när vi får möte mitt i en kurva. Till slut planar vägen ut, hårnålskurvorna blir färre och vi kan andas ut. Husbilen svalnar. Det luktar lite brända bromsar – så till våren blir det byte runt om, plus ny olja i växellådan!

Nu ikväll sitter vi på en camping i Pfunds, 11 mil från Füssen i Tyskland. Vi orkade inte längre idag efter den här galna resan över de italienska alperna – som vi inte hade en aning om att vi skulle göra när vi startade i morse. Vi är lite tagna av det vi gjorde idag det gick inte obemärkt förbi. Dock kommer vi inte göra om detta igen på överskådlig tid!