Epilog 2025 – dag 32

Så kom vi då hem till Nyköping igen, trots att det blev strul med elen sista dagen. Allt höll ihop hela vägen hem, och nu – torsdag – har husbilen stått på landström i nästan två dygn. Batterierna är fulladdade och alla parametrar ser bra ut, inga konstiga eller avvikande värden. Jag misstänker att det var en dålig kontakt som stökade till det. När vi till sist fick köra ombord på färjan, körde vi upp ett plan via en ramp med hundratals stålräfflor – som att köra på en lång tvättbräda. Jag fick ett röstvibrato som skulle göra vilken operasångare som helst avundsjuk!

Jag gasade lite extra för att inte spinna, vilket gav husbilen en rejäl omgång. Kanske var det det som aktiverade felet. Eftersom vi körde hela lördagen – tio timmar – utan problem, och detta hände precis på slutet, har jag svårt att tro att det var något annat. Men vi får se vad som händer nu när vi är hemma och kör igen.

Årets resa – Italien med husbil

Hur gick resandet i år då? Jo, faktiskt helt okej! Vi startade redan lördagen den 20 september, eftersom färjan från Trelleborg var bokad till den 21:e. Vi hade plats på en camping i Rom från den 25:e, och hela sträckan Nyköping–Rom är cirka 260 mil, plus/minus 10. Så det var bara att börja nedresan på måndag morgon. Det gick bra, även om det var lite drygt att köra 45–50 mil om dagen. Men vi hade ett mål: vår camping i en förort till Rom. Man får nog kalla det en stadscamping, med tanke på att det låg cirka 20 minuter från Rom city med pendeltåg.

Vi stannade där i åtta dagar – en extra dag eftersom Annika blev förkyld. En märklig sjukdom: tre dagar med feber, en feberfri mellandag, och sedan bara lite snuva. Vi åker ju gärna kommunalt, så det är nog där vi blev smittade. Jag insjuknade ungefär en vecka efter Annika och låg också däckad en dag.

Rom – turistmål och trängsel

Hann vi med det vi skulle i Rom? Jo, det tycker jag! Vi besökte Colosseum, Vatikanstaten, Peterskyrkan och Petersplatsen. Vi såg Spanska trappan och Fontana di Trevi. Vi turistade och såg stan – varje gång vi tog pendeln in! Alla turistmål var fulla med folk och försäljare som sålde allsköns prylar. Till slut blir jag lite grinig på både folk och försäljare – men det är jag det. Självklart var det stort att se allt vi hann med. Nu har vi checkat av Rom, och det finns nog en viss risk att vi återvänder – men då som vanliga turister utan husbil att hålla reda på.

Pompeji och Vesuvius – historia och höjder

Efter Rom körde vi vidare mot Neapel, men vi bodde i Pompeji med husbilen. Pompeji var helt fantastisk. Ofta är det bara de brända kropparna som visas, men det är ju en hel stad som försvann under fyra meter aska – då Italiens näst största stad efter Rom. Det som slog oss när vi vandrade runt var hur utvecklat allt var, och hur fint det måste ha varit under stadens glansdagar. Vesuvius var också en riktig höjdare – 1275 meter – som vi tog buss till, och sedan gick vi en brant zigzag-väg upp till kraterkanten. Och ta mig tusan, det sipprade ut lite rök här och var! Det jobbiga var att jag hade legat sjuk med feber bara fyra dagar tidigare. Inte helt optimalt att klättra upp på en vulkan, men det gick.

Pisa och Stelvio – lutande torn och höga pass

Efter Pompeji började vi vända hemåt. Nästa stopp blev Pisa – och det var faktiskt rätt häftigt att se tornet på riktigt. Vi stannade några dagar, mest för att vi var lite trötta och hade gott om tid. Två dagar på campingen, tre i Pisa totalt. Här träffade vi för första gången andra svenskar – det hade varit väldigt få under hela resan. Pisa lever verkligen på sitt lutande torn, och vi håller med om att det är något speciellt att se det. Efter Pisa drog vi vidare norrut och råkade köra genom Stelvio-passet – som jag skrev om tidigare. En av världens vackraste vägar, men vi visste varken det eller att den slutade på 2758 meter över havet. Nåväl, check på den – men nästa gång med personbil!

Ett lugnare tempo – och god mat

Vi har haft en väldigt bra resa, och för en gångs skull har vi inte hetsat runt. Vi har stått still på campingar ungefär halva tiden, och på ställplatser en dag här och där. Totalt har vi nog stått still cirka 50 % av resan – vilket är bra för att vara oss. Ett år hade vi 25 stopp på 30 dagar, och det blir ingen semester av att hela tiden leta ny plats för natten. Citycampingarna i Rom, Pisa och Pompeji har kostat en del – men de ligger nära allt: kommunikationer, utflyktsmål, kanske inte alltid affärer, men vi bunkrade ofta mat mellan stoppen.

Vi har provat det lokala italienska köket – fantastiskt gott! Jag åt kanin, Annika provade lever. Pizza såklart, men även pasta. Vi åt inte ute varje dag, bara när vi inte orkade laga mat. Vi besökte vingårdar och shoppade med oss vin, olivolja, parmesan och pasta. Det är en fröjd att handla i stora italienska affärer – typ ICA Maxi-storlek – med färskvarudiskar och ett enormt utbud. Frukt och grönt finns överallt, ofta i enkla stånd längs vägen.

Italien – dyrt men underbart

Italien är dyrt att turista i. Dieseln kostar, campingarna vill ha sitt trots tveksam standard, och att äta ute är dyrt – särskilt på turiststråken. Går man några gator bort sjunker priserna rejält. Pastan är förstås billig – det är ju pastans hemland! Barilla, som anses vara bra pasta här hemma, är den billigare sorten i Italien. Lägg på några kronor så får du bättre kvalitet – även om jag inte känner någon större skillnad, haha. Tomatsåser finns i mängder, och vin kan du få för 25–30 kr flaskan. Om det är gott? Det låter jag vara osagt – vi dricker inte så mycket vin på grund av våra krångliga magar.

Hemma igen – och kanske en paus

Vi är helt nöjda med Italien och kommer definitivt tillbaka. Det är ett underbart land att turista i – ett kontrollerat kaos, både i trafiken och bland folket. Att köra bil i Italien är hysteriskt, särskilt i storstäderna. Vägnätet är som det är – ibland undrade vi vart pengarna för motorvägsavgifterna tog vägen. Inte till underhåll, i alla fall. Alla är vänliga när man försöker göra sig förstådd. Vissa kan lite engelska, annars får man peka och använda teckenspråk.

Jag stoppar här – jag skulle kunna skriva flera meter om den här resan. Men jag har tagit med några av våra höjdpunkter. Vi är hemma igen, allt har gått bra i det stora hela, och vi känner att vi nu kan lämna Europa tills vidare. Nästa år blir vi på hemmaplan, har vi sagt. Nu får både bilen och vi vila ett år – eller kanske två. Men man ska aldrig säga aldrig. Vips så är vi på gång igen, och då vet man aldrig vart det bär av!

Tack till alla som följt oss i år – och tack för alla kommentarer, det är alltid kul att läsa!