Resedrama med strul och strömavbrott

Klart att allt inte ska fungera från start till mål – och självklart dyker problemen upp sista dagen. Natten som gick blev kall, om man säger så. Elen gav upp i husbilen igår kväll, precis när vi parkerade i Trelleborg efter en skumpig och försenad resa från Rostock. Men vi tar det från början!

Vi kom fram till Rostock i söndags kväll efter en maratonkörning på 73 mil. Vi la oss sent på ställplatsen/parkeringen i Rostock. Morgonen därpå skulle båten hem gå kl. 15.00. Resan över tar cirka sex timmar. Klockan blev 15.00… 15.30… 16.00… och först 17.30 kom vi iväg. Det var tydliga problem med att lasta på fordonen – och att ta av dem som kom med båten. Nåja, vi hade semester och ingen brådska, så det var bara att gilla läget.

Jag hade koll på vädret och såg fram emot en lugn överfart. Vi sitter alltid kvar i husbilen – färjornas allmänna utrymmen är ju dödligt tråkiga. Efter ett par timmar började det dock gunga ordentligt. Båten slog in i stora vågor, det dånade i skrovet och vi rullade både åt höger och vänster. Vågorna kom snett bakifrån, så det blev ett oregelbundet rullande. Kapten höll dock farten uppe – 18 knop – troligen för att ta igen förseningen, och det lyckades han rätt bra med. När vi anlände till Trelleborg var klockan 22.15, alltså bara 45 minuter sent. Bra jobbat!

När vi stod i kön till färjan hör jag plötsligt hur övervakningen till vårt litiumbatteri piper till – och vips stänger hela bodelen ner. Kylen, belysningen, värmaren och toaletten – allt dött. Jag öppnade appen för batteriövervakningen och såg att spänningen låg på 11,6 volt och sjönk snabbt. Sedan var det helt svart. Eftersom vi satt kvar i bilen (inte helt tillåtet under överfarten) kunde jag inte heller hoppa ut och felsöka. I år hade jag byggt ett eget litiumbatteri på 320 Ah som ersatt våra två gamla AGM-batterier på 105 Ah vardera. Mycket mer effekt, lättare, kan nästan laddas ur helt, och laddas kontinuerligt under körning.
Men vad är egentligen skillnaden?

AGM-batteri: Billigare, tungt, tål kyla bra, men kortare livslängd och kan bara laddas ur till ca 50 %.
LiFePO₄-batteri: Något dyrare, mycket lättare, längre livslängd, kan laddas ur till 90–95 %, men kräver rätt laddning och tål inte laddning under 0 °C.

När vi körde av färjan kliade jag mig i huvudet – el är inte riktigt min grej. Jag kopplade in ett av de gamla AGM-batterierna som reserv, men inget hände. Ingen el. Klockan var runt 23.45, jag var trött efter resan och slut på idéer, så jag gav upp för natten. Dagen efter, med dagsljus och friskt sinne, chattade jag med en polare som trodde det kunde vara en dålig kontakt – och han hade nog rätt. Jag hittade en 50 A-säkring på laddkabeln från generatorn som hade brunnit på ena sidan. Jag kopplade förbi den och startade upp – och se där, laddningen fungerade igen!

Jag lät bilen gå på tomgång en stund för att kolla så inget började ryka, och det gjorde det inte. Kabeln höll sig sval. Kopplade in en temperatursensor så jag kunde övervaka under färden mot Nyköping. Resan hem gick fint – 60 mil från Trelleborg till Nyköping. Vi landade hemma 16.30 efter en heldag på vägen. Nu sitter jag i fåtöljen, mätt och nöjd, med en kall i handen. Laddningen fungerade perfekt hela vägen – så det var alltså bara en dålig kontakt som ställde till allt.

Tur i oturen att det hände på hemmaplan – och inte långt ner i Italien

Hur var det farbror Melker sa – ”Denna dag, ett liv” – och det kan man lugnt säga att denna dag har varit. Vi har gjort en riktig raggarkörning, som vi inte hade en aning om när vi startade i morse.
Tanken var att vi skulle ta oss till Füssen i Tyskland – 37 mil, ganska långt, men vi tänkte att vi gör en långkörning idag så har vi gott om tid att köra upp genom Tyskland senare.

När jag tar ut kursen på Sygic GPS vill den att vi ska köra över Brennerpasset, men det vägrar jag. Det är hysteriskt långa köer, fullt med lastbilar och dessutom en gigantisk byggarbetsplats i flera mil. Tack, men nej tack. Vi har kört där 3–4 gånger tidigare, så man kan säga att vi kan den rutten.

I stället tar jag ut kortare delsträckor på Google Maps, och den föreslår Bormio. Ni har säkert hört talas om den orten i skidsammanhang – jag tror det går världscupslalom där minst en gång per år.
Nåväl, jag knappar in Bormio i Sygic och vi börjar köra. Det är relativt lugnt – lite krokigt och några vägarbeten här och där – men överlag trevligt. Vi åker längs en sjö med fantastiska vyer, men det finns absolut ingenstans att stanna på vägen norrut. Söderut däremot finns det flera rastplatser. Landskapet börjar förändras igen – från slättland till berg – och nu börjar tunnlarna. Den längsta idag var 7 925 meter! Vi kommer fram till Bormio och stannar för att byta förare. Annika har kört en stund, och nu är det min tur. Vi brukar turas om eftersom jag får ont i ryggen efter 12–15 mil. Idag sa hon: ”Nu byter vi innan du får ont!” – och så blev det.

Bormio är en liten skidort uppe i de italienska bergen, ganska oansenlig men väldigt idyllisk. Vi står och justerar speglar och småfixar innan vi ska vidare. Jag googlar Bormio och ser då att Bormio kommer att vara en av värdplatserna för de Olympiska Spelen 2026, som arrangeras i Milano och Cortina. Bormio kommer att stå värd för skidskytte och alpin skidåkning, bland annat grenar som de svenska skidalpinisterna nyligen har testat i världscupen. – det förklarar varför det var så välstädat och fint i byn!

Bormio är omgiven av galet höga berg, och vi säger till varandra: ”Tur att vi inte ska upp på de där…Men så börjar vi köra, och det går svagt uppför… och fortsätter uppför… och uppför. Hmmm – det här var mysko, stod det verkligen inget om det här? Vi stannar vid 1 160 meters höjd så husbilen får andas lite och passar på att fota som de turister vi är. Sedan fortsätter vi. Vägen smalnar av och varnar för tunnlar med 3,5 meters höjdbegränsning. I en tunnel får bara en bil plats, vilket en mötande bilist snabbt inser när han får backa ut för att ge oss plats. ”Störst går först”, som man säger – och jag backar inte baklänges i en kurva inne i en tunnel!

Nu börjar vi inse att detta kommer bli en tuff resa. Det finns inte ett enda flackt parti, så vi stannar med jämna mellanrum för att kyla motorn – det blir kallare ju högre upp vi kommer. Vägarna blir till serpentinvägar där man verkligen inte vill möta någon i kurvan. Det är så snävt att man nästan ser bakdelen på husbilen! Men det går ändå bra, motortempen håller sig normal. Jag använder ett gammalt knep: full värme i kupén. Det funkade förr, och det funkar nu också – bilen är ju från 2004.

Vi stannar ibland för att släppa förbi bilar som samlas bakom oss. Vi kör till och med om några cyklister uppför – ja, även nedför, men dem ser man knappt till eftersom de håller sig på sin sida. Vid en turistinformation stannar vi igen. Jag luftar motorn och kollar så allt ser bra ut – det gör det. Jag frågar killen där hur långt det är kvar till toppen. Han ler och säger: ”Tio kilometer.” Aha – så det är inte slut ännu! Vi startar igen. Det är bara att tugga på, meter för meter. Vägen blir brantare, och det känns som att den aldrig tar slut. Till slut, efter dessa tio kilometer, kommer vi upp till en mindre skidort på toppen av berget – 2 758 meter över havet! Vi ser då att det är Stevilo passet vi håller på ta oss igenom! Hade vi ingen aning om..

Kebnekaise var 2 089 meter vid senaste mätningen 2024, så vi är alltså långt över den höjden. En kompis messar och frågar: ”Kan du andas där uppe?” Jodå, det går bra! Men husbilen kämpar rejält de sista hundra metrarna – luften är nog ganska tunn. Tur att det är en kylig dag, bara +7 grader på toppen, det gör gott för motorn. Då slår det mig vad killen på turistinformationen också sa: ”Det är ungefär 25 kilometer ned också.” Jaha, då blir det bromsarna som får jobba. Motorn och växellådan slet på vägen upp – nu är det bromsarnas tur.

Så bär det av nedåt. Vi håller mellan 35–50 km/h, med hårnålskurvor hela vägen. Var det 48 kurvor upp, så är det minst lika många ned! Många är ännu snävare, så jag får ibland stanna mitt i kurvan, backa lite och ta nytt tag. Lutningen inåt känns läskig – man tror nästan bilen ska välta.

Vi tar oss ner, sakta sakta nedför. Det tar säkert över en timme. Annika hojtar i varje högerkurva om det är fritt, jag stannar, backar, tar omtag – och vidare ned mot nästa sväng. På några ställen finns vändplaner, och dem utnyttjar jag när vi får möte mitt i en kurva. Till slut planar vägen ut, hårnålskurvorna blir färre och vi kan andas ut. Husbilen svalnar. Det luktar lite brända bromsar – så till våren blir det byte runt om, plus ny olja i växellådan!

Nu ikväll sitter vi på en camping i Pfunds, 11 mil från Füssen i Tyskland. Vi orkade inte längre idag efter den här galna resan över de italienska alperna – som vi inte hade en aning om att vi skulle göra när vi startade i morse. Vi är lite tagna av det vi gjorde idag det gick inte obemärkt förbi. Dock kommer vi inte göra om detta igen på överskådlig tid!

Idag var det dags att besöka Pompeji.
Vår camping ligger bara cirka 200 meter från huvudentrén, så det var ingen större ansträngning att ta sig dit. Vi hade bokat biljetter redan igår via nätet och skulle få dem i en app, bara vi laddade ner den. Sagt och gjort – biljetterna dök upp precis som de skulle, så allt verkade vara i sin ordning.

Vi promenerade över gatan för att lösa in biljetterna, men där började det hela bli lite rörigt – på klassiskt italienskt vis! Vi fick veta att det fanns ett biljettkontor där man, mot uppvisande av bokningen, kunde hämta ut sina riktiga pappersbiljetter. Efter en del irrande och letande hittade vi till slut rätt kiosk. Vi köade i högst fem minuter och när det blev vår tur tog receptionisten mobilen för att kontrollera bokningsnumret.

Och här kommer det roliga: jag hade alltså fixat hela bokningen och betalningen online, men hon satte sig ändå med en stor bunt pappersbiljetter och började leta upp våra två manuellt! Till slut fick vi våra biljetter – på riktigt papper. Ja, Italien i ett nötskal!

Pompeji var betydligt större än vad vi föreställt oss.
Det är mycket mer än de förkolnade kropparna man brukar se på bilder. Staden Pompei är enorm och var faktiskt den näst största i Romarriket efter Rom själv. En blomstrande hamnstad som handlade med hela världen. Det finns hur mycket som helst att se – vi gick gata upp och gata ner och fotade massor. Jag kommer lägga upp bonusbilder när jag får bättre uppkoppling.

Överallt syns spår av att detta var en rik och kulturellt avancerad stad. Väggmålningar, mosaiker och ruinerna talar sitt tydliga språk om ett folk som levde med stil och stolthet.

Imorgon, onsdag, bär det av upp på Vesuvius.
Vi har bokat en bussutflykt som tar oss nästan hela vägen upp till toppen p Vesuvius, som ligger på 1 200 meters höjd. Bussen stannar vid 1 000 meter, och därifrån får vi gå resten av vägen. Det kan bli ganska ansträngande, särskilt eftersom vi nyligen varit förkylda, men vi ger det ett försök. Det vore ju märkligt att inte bestiga Vesuvius när man är bara 1,5 mil ifrån – man vet ju aldrig om man får chansen igen.

Just nu kör vi bara på husbilens inbyggda batteri. Jag lyckades nämligen bränna invertern innan vi åkte, så jag har ingen 220-voltsomvandlare – och den behöver datorns laddare. Därför skriver jag i blixtens hastighet just nu!

Ikväll tog vi en sväng till det som campingen kallade sin ”enklare mataffär”.
Det visade sig vara en stor och välfylld butik med det mesta man kan tänka sig – och lite till. Vi behövde bara komplettera med frukostgrejer som yoghurt och mjölk. På vägen tillbaka passerade vi en pizzeria och bestämde oss för att skjuta upp fiskpinnarna till imorgon.

Vi beställde varsin Margherita och, för en gångs skull, en karaff vin. När den kom in blev vi dock lite förvånade – karaffen var pytteliten! Vi hade förväntat oss minst en halvliter, men det som kom in såg mer ut som en liten mjölkkanna för finfika. När vi var i Kroatien för sex år sedan och beställde en karaff fick vi en hel liter – men så var inte fallet här!

Man kan säga att det börjar ordna upp sig, men vi är rätt slitna efter förra veckans och helgens sjukstuga. Vi knaprar Ipren och kör näsdroppar! Annika började känna sig krasslig redan på tisdag kväll, hade feber på onsdagen och var feberfri på torsdagen – men fortfarande snuvig och trött. Det gjorde att vi bestämde oss för att ta en extra natt i Rom innan vi drog vidare söderut.

Jag själv började hosta i fredags när vi körde till Sperlonga, en ställplats vi hade letat fram och som fick bli vår bas under helgen. Planen var egentligen att stanna två nätter, men det fick bli en extra natt även där. Jag hade exakt samma symtom som Annika, men låg ungefär en dag efter i förloppet. Väldigt märkligt – men nu verkar vi ha kommit igenom det värsta. Vi är fortfarande slitna och inte helt i form, men tillräckligt friska för att idag ta oss ner till Pompei! Så här efterår så åkte vi ju en hel del kommunalt i Rom så inte oväntat vi vart smittade av en bacill på tåg eller tunnelbana.

Nu måste jag bara få ventilera lite om den italienska trafiken och vägnätet. Att trafiken överhuvudtaget fungerar här är ett under, och att det inte sker fler olyckor är en gåta. Folk kör över heldragna linjer, korsar markerade zoner, gör omkörningar med tre i bredd, och motorcyklar kryssar vilt mellan bilarna. Det händer hela tiden att någon kör rakt ut framför en. Italienska bilister är, helt ärligt, en ren galenskap och en fara för sin omgivning.

Att sitta och prata i telefon på motorvägen verkar vara helt normalt, liksom att pilla med mobilen – eller flickvännen. Till och med omkörningar på heldraget precis bredvid en poliskontroll verkar vara helt okej. Polisen gör ingenting! Jag är verkligen less på den italienska trafiken, och vägnätet är inte mycket bättre. Idag körde vi drygt 14 mil, till största delen på enkelfilig väg med mötande trafik, och vägarna är rent ut sagt bedrövliga – fulla av sprickor, hål och ojämnheter.

När vi körde större delen av sträckan på motorväg var det dessutom skarvar var femtonde meter – babam babam babam – hela vägen. Till slut började jag undra om bilen verkligen skulle hålla ihop eller falla i bitar. Vägarna är så eftersatta, och till och med betalvägarna är i lika dåligt skick. Jag tänker ju att när man betalar för att köra motorväg, så borde pengarna gå till underhåll – men uppenbarligen inte här. Jag ser verkligen inte fram emot hemresan… åtminstone inte förrän vi kommit ut ur Italien.

MEN – trots sjukdomar och elände har vi det bra! Eller som Annika sa ikväll: ”Nu vet vi hur det är att vara sjuk i husbilen!” Vi har faktiskt aldrig tidigare varit så sjuka att vi blivit liggande, så det här var en ny erfarenhet. Samtidigt är det lite stressande när man är på semester och dagarna är räknade.

Vi stod kvar i Rom fram till i fredags och drog sedan vidare mot Pompei, där vi är nu. Vi sa att vi tar oss ut ur Rom, kör cirka tio mil och stannar – så får vi se hur länge vi blir kvar. Vi hittade en liten semesterort som heter Sperlonga, där det fanns en trevlig ställplats med all service man kan önska sig, bara ett par hundra meter från Medelhavet.

Igår tog vi vår första promenad ner till havet – och vilket hav! Vi var helt ensamma på stranden, det blåste rejält och stora vågor rullade in från havet. Så härligt att få känna havsbruset igen, det är verkligen något speciellt. Idag kände vi oss så pass pigga att vi körde vidare, och ikväll är vi som sagt i Pompei. Vi har bokat biljetter till imorgon, tisdag, för att gå in och titta på utgrävningarna. För mig har Pompei alltid varit ”byn som försvann i vulkanutbrottet”, men uppenbarligen finns det mycket mer att se.

Här är det lite lugnare än i Rom. Vi står på Camping Spartacus, bara 150–200 meter från huvudentrén till utgrävningarna – perfekt för två slitna sjuklingar! Vesuvio tronar i bakgrunden, ett mäktigt berg (eller vulkan) som verkar rätt stilla just nu, inte ens en liten rökplym har vi sett. Bästa var att vi hittade en stormarknad där vi kunde bunkra lite mat inför våra dagar här.

Och som svensk så avslutar vi med lite väder! Det håller i sig. Det regnade lite i lördags – eller var det igår? Jag har faktiskt tappat kollen på dagarna men tempen ligger på ca 21-23 grader just nu på dagarna. Helt ok för oss nordbor!

Annikas förkylning som jag trodde jag skulle slippa tog ett bra grepp på mig inatt 😵‍💫 så bloggen är stängd en dag eller två.

Det blev ingen avresa söderut idag, vi är fortfarande kvar på campingen. Annika har åkt på en riktig förkylning, så vi bestämde oss för att stanna en dag till och se om det ger med sig. Det är ingen höjdare att sitta i bilen med feber och må dåligt. Så här är vi – och frågar du mig så är det helt okej!
Jag har mest tagit det lugnt idag, legat och läst på mer om Italien, samt letat efter campingar och ställplatser.

Hittills är vi helt överens om att vår planering har varit bra. Tanken i våras, när vi började fundera, var egentligen att vi skulle göra Frankrike i år – besöka vinodlingar, champagnedistriktet och åka ner mot Bordeaux och köra längs Atlantkusten. Men ju närmare avresan vi kom och planeringen tog form, desto mer insåg vi att det kanske inte var optimalt ur klimatsynpunkt.
Årets resa är den senaste starten vi haft under alla år vi varit ute i Europa. Frankrike på hösten är säkert väldigt fint, men vi ville ha mer sol och värme. Frågan var: var hittar man det, på rimligt avstånd från Nyköping?

Jag räknar alltid resan från Rostock i Tyskland när jag planerar våra rutter. Vi åker alltid färjan Trelleborg–Rostock, och från hemma till Trelleborg är det ganska exakt 60 mil. Det steget är därför aldrig med i själva planeringen – vi måste ju dit oavsett för att ta oss vidare ut i Europa.
Värmen så här års hittar man i Spanien, Kroatien och Italien, på lagom köravstånd. Spanien och solkusten ligger för långt bort för en femveckorsresa, så det gick bort. Kroatien var vi i för två år sedan, så det kändes inte heller aktuellt. Då återstod Italien – ett land vi länge sagt att vi vill återvända till. Vi var här senast för fyra år sedan när vi körde runt Rivieran, Florens och Rimini – så nu passade det perfekt.

Att planera en resa gör vi inte på en dag, utan det växer fram successivt. Den här gången blev det dock lite hastigare, eftersom vi ändrade både körplan och land. Oftast söker jag information och läser på nätet om vad som finns att se, vilka attraktioner vi inte får missa, och var det finns bra ställplatser.
Men i grunden var körsträckan densamma oavsett om vi skulle till Rivieran eller Rom – ungefär 170 mil från Rostock. Inför årets resa bestämde vi oss: nu skippar vi kringelkrokarna och kör raka vägen söderut för att få ut maximalt med dagar i värmen.
Och så blev det. Det tog ungefär fyra dagar för oss att köra ner till Rom, ganska rakt på – mestadels autobahn där det gick. Hittills har vi betalat drygt 1000 kronor i vägavgifter, inklusive Österrike. Italien tar ju betalt för sina motorvägar, men det är inga toppenvägar direkt – så vart pengarna tar vägen är oklart, för de går nog inte till underhåll…

Nu ska vi kurera oss. Jag är pigg igen, men Annika kommer nog behöva ett par dagar till för att återhämta sig. Förhoppningsvis var detta den värsta dagen, och att det vänder snart.
Planen framöver är att köra mer åt sydost, alltså längre in i Italien, och besöka bondgårdar med ställplatser – äta lokalproducerat och köpa med oss bland annat olivolja.
Tanken är att vi tar oss en bit nedanför Neapel innan vi vänder hemåt. Hemresan planerar jag till cirka 6–7 dagar upp till färjan i Rostock, med några stopp i Frankrike på vägen, utan att stressa. Vi siktar på att vara hemma senast den 25 oktober

Som vanligt så bor våra ungar i olika omgångar hemma i Nyköping så det inte ska vara helt obebot! Även blommorna behöver ju vatten då och då 😉