Nördlinger och Rothenburg ob der Tauber – dag 27

Fredag – en ganska händelselös dag

Gårdagen, fredag, var ganska händelselös. Vi började med att lämna Schongau och tog sikte på Augsburg. Nu kör vi norrut i lagom tempo. Vi bör köra ungefär 16,6 mil per dag för att hinna upp till Rostock och färjan på torsdag morgon. Planen är att lägga oss i Rostock redan på onsdag kväll, på den stora ställplatsen nere i hamnen. Där brukar vi avsluta våra resor innan vi tar färjan tillbaka till Sverige.

Köningsbrunn ställplats inte så upphetsande men det fanns allt du önskar!

Vi kom nästan fram till Augsburg, men hamnade istället i förorten Königsbrunn – en rätt oansenlig plats utan något särskilt att se eller göra. Det gjorde dock inget, för vi hade redan irrat runt rätt mycket under förmiddagen. Tanken var att köra längs Romantische Straße som jag nämnt tidigare, men skyltningen lämnar en del att önska för en så legendarisk väg. Vi körde fel flera gånger, backade, vände och missade skyltar tills vi till slut gav upp – och då fick det bli Königsbrunn.

Önskebrunn i Köningsbrunn

Lördag – nya tag

Idag, lördag, tog vi nya tag. Nu kör vi från mål till mål, och väljer motorvägar (autobahn) för att komma fram i rimlig tid. Första målet var Nördlingen – en liten, trevlig stad med en bevarad ringmur som omger hela centrum. Det visade sig att Nördlingen var skådeplatsen för ett avgörande katastrofalt nederlag för den svenska och protestantiska armén under det trettioåriga kriget i slaget vid Nördlingen den 6 september 1634. Nederlaget ledde till att Sverige förlorade sin allierade i Tyskland, vilket tvingade Sverige att slåss för att säkra revirmål för att kunna lämna kriget, innan fransk inblandning räddade situationen. Staden ligger dessutom mitt i ett gammalt meteoritnedslag!

Torget Nördlingen med oduglig katedral/kyrka

Finns en annan rolig anekdot om Nördlingen också och det är att lite varstans står det grisar uppstälda! Små eller stora i olika färger Legenden säger att när staden belägrades på 1400-talet, upptäckte försvararna fiendernas tunnlar tack vare en gris. En soldat såg hur en gris betedde sig konstigt på en plats där marken var ihålig – och därmed avslöjades att fienden försökte gräva sig in under stadsmuren. Grisen ”räddade” alltså staden, och sedan dess har den blivit Nördlings maskot. Därför ser du grisar lite överallt i Nördlingen – statyer, souvenirer och till och med på skyltar. Den mest kända figuren heter ”Sau von Nördlingen” (”Nördlingsgrisen”)

Nördling grisen som räddade hela staden

Vi parkerade utanför stadsmuren och promenerade in. Man kan gå uppe på muren runt hela staden, så vi gick en bit där – ett par hundra meter. Men särskilt spännande är det ju inte i längden; man blir ganska begränsad när det bara är en smal gång 6–8 meter ovanför gatan. Vi gick istället in till centrum och besökte vad vi trodde var en katedral, men som visade sig vara ganska anspråkslös invändigt – betydligt vackrare utifrån.

Promenadväg på stadsmuren i Nördlingen!

Därefter blev det dags för lunch, men vi hittade tyvärr inte så mycket att välja på. Hur som helst var Nördlingen ett trevligt besök, och vädret började spricka upp lagom till promenaden. Lunch fick det bli på rester i husbilen innan vi styrde mot Rothenburg ob der Tauber, som vi senast besökte 2021 – ett trevligt återseende.


Kväll i Rothenburg ob der Tauber

Väl framme tog vi det lugnt i husbilen ett tag. Båda vilade ordentligt innan vi kände att det var dags att äta något. Eftersom vi inte hade firat Micke som fyllde 61 igår, bestämde vi oss för att göra det ikväll istället. Först gick vi till Käthe Wohlfahrts julbutik – en året-runt-öppen julbutik och stor turistattraktion. Butiken har ett enormt utbud av juldekorationer och innehåller även ett julmuseum. Vi började där eftersom de snart skulle stänga.

Efteråt hade vi redan spanat in en restaurang lite utanför turiststråket – och det visade sig vara en fullträff! En trevlig och lagom stor restaurang med tysk husmanskost till rimliga priser. Det fick bli en försenad födelsedagsmiddag. Jag valde Nürnbergerwürst med surkål och en mycket god, varm potatissallad – inte alls som den svenska varianten med majonnäs och crème fraîche. Annika tog en schnitzel stor som tallriken, med pommes. Till det drack vi lokal öl. Totalt gick middagen på runt 400 kronor, och det var det verkligen värt.

Sedan tog vi en lugn promenad tillbaka till husbilen. Vi står på samma ställplats som 2021 – cirka 70 platser – och hade turen att få en plats direkt vid ankomst. Annika körde och började känna av migrän, så vi var glada att kunna parkera snabbt. Här är det fullbelagt på helgerna, och fortfarande vid 20:40 rullar husbilar in och letar plats. Lite sent, tycker vi, men alla har ju inte möjlighet att komma tidigare. Så blir det ibland.

Kvälsbild från Rothenburg ob der Tauber

Dagen efter – dag 26

Vaknade i morse i Österrike, och vi var fortfarande lite tagna av resan över Stelvio-passet. Vi pratade en hel del om det igår kväll och även i morse när vi drog vidare mot Tyskland. Vi är helt överens om att det var en upplevelse som slår det mesta – men kanske inte något man bör uppleva i husbil, eller åtminstone inte i en så stor husbil som vår. Vi åker gärna över berget igen, men då i en vanlig personbil!

Bonus film från igår, på väg ner från Steviopasset!

Resan mot Tyskland idag var helt händelselös – ja, förutom att vi, två mil från tyska gränsen, plötsligt fick syn på en bensinmack mitt ute i skogen. Självklart visade det sig vara en riktig turistfälla. De hade diesel för 14,50/litern, drygt en krona billigare än nere i byn vi just passerat. Givetvis var det kö till pumparna – åtta bilar, inklusive en stor Concorde-husbil. Vi tänkte inte ens tanken att svänga in, särskilt som vi tankade bara en halvtimme tidigare innan vi fortsatte mot Tyskland.

Väl framme vid gränsen var det inte bara att köra över som vanligt – alla fordon hänvisades att passera genom en poliskontroll. Ingen blev dock stoppad, så det kändes mest lite lustigt. Vi kom igenom utan problem och styrde mot något som heter FOC – Füssen Outlet Center – för att se vad det var och för att sträcka på benen lite. Efter gårdagens heldag i bilen var det välbehövligt med lite rörelse.

De hade ordnat en ställplats på grus bredvid outleten, så vi parkerade och tog en promenad. På plats hade de även byggt en upplevelsebana/hinderbana ovanför bilparkeringen, där man kunde hyra säkerhetssele för att gå banan. Den såg riktigt häftig ut – avslutningen var en zipline på hela 100 meter! Såg minst sagt skräckinjagande ut.
En zipline är en linbana där en person, fastspänd i en sele, åker längs en vajer som är spänd mellan två punkter, ofta med en högre startpunkt och en lägre slutpunkt. Detta skapar en fartfylld upplevelse där man glider nerför vajern, ofta med höga hastigheter. Zipline används som en frilufts- och äventyrsaktivitet för turism och rekreation. 

Själva outleten var inte mycket att hänga i granen. I våra ögon svindyrt, och mest kläder och skor med inriktning på friluftsliv. Vi shoppade bara en fleece-mössa/halsduk, annars fick det vara. Tillbaka i husbilen åt vi lunch, och sedan körde Annika vidare in mot Füssen och Romantische Straße, som vi ska följa upp till Würzburg. Vi hittade “starten” och drog iväg norrut. På vägen stannade vi vid en vacker kyrka mitt ute på en åker, men när vi gick in visade det sig att ett gäng volontärer höll på att skura golvet. Det luktade nyskurat och fräscht, men vi tog inte så många bilder – ville inte ha med städarna i bakgrunden!

Därefter fortsatte vi norrut. Landskapet just nu är platt, riktigt platt, med stora åkrar och massor av kor på var och varannan äng. Så roligt att se en levande landsbygd igen – som vi hade i Sverige innan politiken och miljörörelsen började ropa om att kor sprider metangas och att vi måste sluta äta nötkött. Jag vet att det finns fler orsaker till att vi snart inte har några kor kvar i Sverige, men det sticker lite i ögonen när det tydligen fungerar här i Tyskland. Det var heller inga stora besättningar – kanske 15–25 kor per äng, ibland färre.

Efter gårdagens intensiva körning var vi lite slitna, så nu var det dags att slå läger för kvällen. Vi hittade en bra ställplats för 8 €, runt 90 kr, där vi står i natt. Vi har fyllt på vatten, så ikväll blir det helrenovering (dusch) innan godnatt.

Också Romatick Strabe! Hamna bakom en bonde som vart ute och gödslat sina åkrar, inte luktlöst om vi säger så…

I morgon, fredag, ska vi bunkra mat – det mesta är ju stängt i Tyskland under helgerna. Det finns inga ICA-butiker här som har öppet 07–23 runt hörnet, och att äta ute är dyrt – så pass dyrt att vi väljer våra restaurangbesök med omsorg. Det blev lite mer av det i Italien, där det är billigare, men Tyskland ligger nästan på svenska prisnivåer.

Nog för idag – ny rapport i morgon om vi hittar något sevärt, och det lär vi göra. Romantische Straße har mängder med sevärdheter man kan stanna till vid och utforska.

På tal om ingenting – minns ni när jag nämnde att jag tagit ett misslyckat foto i Sixtinska kapellet i Vatikanstaten? Här på taket av den lilla byggnaden finns ju skorstenen där det kommer svart rök när man inte valt en ny påve, och vit rök när en ny påve har blivit utsedd. Jag trodde att jag inte hade fått med det på bild – men jag hittade fotot till slut! Här kommer det, håll till godo!

Nu kör vi! – dag 24

Förutom att motorlampan började lysa har inget stort hänt idag. Vi började packa ihop vid 10:00 i morse för att bege oss norrut, men först behövde vi bunkra lite förnödenheter. Därefter bar det av ut ur Pisa i flygande fläng (nåja…). Målet var egentligen Brescia för nattuppehåll, men vi hamnade istället på vischan i Gussago! Här står vi ikväll på en oansenlig parkering i Ome – fyra platser finns, och för 8 € får man el och färskvatten, men ingen tömning.

Italien ligger faktiskt före på många sätt, även om vissa saker känns rätt u-landsaktiga. Här finns tömningsplatser inne på bensinstationer, i städer, småbyar – överallt egentligen. I Sverige däremot är det nästan tvärtom; vissa städer förbjuder husbilar helt. Det de inte fattar är att här finns pengar att tjäna – framför allt på oss som åker husbil och gärna shoppar, äter ute eller bara vill se stan. Det går alltid åt en hundralapp eller två, oavsett vad man hade planerat. Samma sak med tömningsplatser – det är ett evigt liv på olika forum om var och när man får tömma gråvatten, svartvatten eller fylla färskvatten. Här (och i både Tyskland och Frankrike) har man insett att det är smartare att erbjuda en tömningspunkt än att folk tömmer i buskar och diken.

Motorlampan, ja – den lever sitt eget liv. Jag har faktiskt inte riktigt koll på vad som orsakar det. Den tänds någon gång, senast var väl fyra år sedan även då i Italien. Men då hade vi plågat den uppför en lång seg backe. Vi brukar stanna, stänga ner husbilen några minuter, och när vi startar igen är lampan släckt. Jag har en idé om att den kanske slår på när motorn går lite varm, men är inte säker. Jag menar, upp till Brennerpasset är det 1350 meter, och då brukar den inte knorra. Vi gjorde likadant idag – stannade, stängde ner och passade på att kolla vår hysteriska GPS som prompt ville skicka oss ut på en kostig på väg till kvällens ställplats.

Vi använder vanligtvis Sygic som standard-GPS och jag har testat CoPilot under ett år – men den åker ut nu, helt värdelös. Google Maps har vi ju också, men den är mer som en leksak. Den saknar fordonsdata, så man riskerar att hamna på vägar man inte får köra eller i tunnlar som är lägre än tre meter.

I morse, när vi höll på att göra klart för avfärd, sa Annika: “Kolla, TV-antennen sitter ju löst!” Och se på tusan – vi hade troligen kört in i ett träd eller någon form av vegetation på senaste campingen, så den hade slitits loss. Ingen ko på isen dock, inget regn i sikte, och antennen har ändå gjort sitt. Den har ingen funktion längre eftersom allt är digitaliserat. Hur som helst klippte vi kabeln och tejpade igen hålet där den gick ner – det känns onödigt att släppa in fiende nummer ett: fukten! Det vore riktigt illa att få in vatten i taket, då är vi snabbt stekta.

Våra vänner, myrorna, tror jag att jag har hittat orsaken till. Under gasolflaskorna finns ett vädringshål, och jag såg idag att två stroppar hänger ner där – de som egentligen ska hålla flaskorna på plats. Jag måste ha missat att sätta fast dem när vi bytte tuber innan avfärd, och det blev ju en perfekt infart för myrorna! Jag stod och fyllde vatten ur kannen när jag såg hur våra små vänner marscherade bredvid bilen och tog sig in via stroppen i gasolkofferten. Nu har vi sprutat med vår slovenska Radar och dragit in stropparna. Vi får se om de försvinner – annars lär de undra vart de hamnat när bilen står hemma i minusgrader, hehe.

I morgon är det onsdag, och planen är att försöka ta oss över alperna utan för mycket strul. Jag har helt övergett tanken på Brennerpasset – det känns inte okej att stå i milslånga köer med tusentals långsamma lastbilar som knappt orkar uppför. Att stå en halv dag och bara komma några mil – nej tack. Vi kör istället en parallell väg upp mot Füssen. Det ser bra ut, lite krokigt kanske, men det löser sig nog. Det är 35 mil dit från där vi står i kväll, så detta blir sista natten i Italien. I morgon är vi på tysk mark – värme och sol lämnar vi kvar tills nästa gång vi har vägarna förbi! Nu tar vi och möter kylan och mörkeret!

Lutande tornet i Pisa – dag 22

Vaknade av måsarnas skrik och tittade ut – fiskarna från byn där vi stod i natt var redan på väg ut för att fiska! Idylliskt så det förslår, men så var det. Gick ut och ringde brorsan, och medan vi pratade kom solen fram och värmde – det var så perfekt det bara kan bli. Men idag var det dags att köra en stund igen.

Vi hade bokat plats på stadscampingen i Pisa, så vi startade som vanligt runt 11-tiden. Ja, jag vet – ibland kommer vi iväg tidigare, men då har det alltid funnits en särskild anledning.

Toscana är vackert!

Vägen upp till Pisa går relativt nära kusten nästan hela vägen. En liten avstickare vid Grosseto där vägen går inåt landet, men sedan blir det kustnära igen. Vi kör just nu genom Toscana, och det är faktiskt väldigt fint här. Inte riktigt som på TV eller i romantiska filmer, men ändå vackert på sitt sätt.

Landskapet har planat ut – bergen är borta för stunden, men vi ser dem på avstånd, så de finns ändå där. Vi längtar inte direkt efter att köra upp och ner för berg igen, Cuben (husbilen) trivs bäst på platt mark just nu.

Idag, liksom igår, har vi haft solen i ryggen medan vi kört – perfekt! Bilen håller sig sval och ute har det legat runt 23–24 grader. Dagens toppnotering var 26,4, men det led vi inte av. Nej, vi har ingen AC i bilen över huvud taget, allt annat finns dock ingen AC.

Vindruvs odling

Italien är verkligen ett u-land när det gäller vägar… säger inget mer, har jag inget sagt.

Igår när vi parkerade skulle jag skruva upp kylan lite på kylskåpet, men vredet gick alldeles för lätt och lamporna visade ingen skillnad. Nåväl, jag tänkte att jag fixar det idag – det är ju söndag, kan inte vara så allvarligt.

När vi lagt oss och Annika hade somnat hörde jag hur kylen startade, gick 10–15 sekunder, tände om och startade igen – om och om igen. Till slut tröttnade jag och satte mig för att se om det var fel på kylen, men självklart fungerade den felfritt då. Så brukar det vara när man ska visa eller felsöka något.

Jag stängde av kylskåpet – det går ju på gasol, och man vill inte riskera någon liten explosion under natten. Ingen öppnar ändå kylskåpet på natten, tänkte jag, så jag startade det igen på morgonen. Det hade hållit kylan som jag hoppats.

Oliv odling

Efter frukosten idag skruvade jag isär panelen på kylskåpet. Måste ju kunna reglera temperaturen. För er som inte vet hur ett husbilskylskåp fungerar: när du kör går det på el, när du stannar växlar det till gasol, och om du har landström går det på 230 volt – allt sker automatiskt om allt fungerar som det ska.

Vi har haft lite strul under resan, eftersom vårt kylskåp ibland inte startar på gasol när vi stannat utan landström. Jag vet att en ventil måste bytas, men det får vänta till våren.

När jag skruvade loss panelen hittade jag felet! Vredet till temperaturregleringen hade helt enkelt skakat sönder av de italienska vägarna – ofta tvåfiliga motortrafikleder med tveksam standard. Som sagt, Italien är ett u-land vägmässigt.

Det lutande tornet, i kvällssol!

Vi kom fram till en väldigt trevlig stadscamping, bara 1,3 km från det lutande tornet i Pisa, och fick genast några trevliga svenska grannar. Campingen håller kanske 3–4 stjärnors standard – ungefär. Alla campingar vi varit på är lite småskabbiga, men det är nog fullt ös här under högsäsong. Man kan ändå fundera på vart vägavgifterna egentligen tar vägen…

Vi blir nog kvar här till tisdag innan vi kör vidare mot Modena, Milano och genom Schweiz men inget klart än – tror jag. Vi har inte riktigt bestämt hur vi ska ta oss ut ur Italien än. Men en sak är säker: vi kommer inte köra över Brennerpasset igen! De köer vi mötte när vi åkte ner var galet långa – jag ställer mig inte frivilligt där igen. Aldrig!

Italienska motortrafikleder..se filmen till slutet så förstår ni vad jag menar med u land vägmässigt. Detta är vägar som du rekomenderas köra 100-130km/h

Till sist – många av bilderna jag lägger upp är tagna från bilen under körning. En del blir bra, andra mindre bra, men det är vad vi har att tillgå när vi kör mellan olika städer eller mål. Visst, vi kan ta bättre bilder om vi stannar ofta, men att stanna var tionde minut fungerar inte när man ska köra 20–25 mil på en dag. Då kommer vi aldrig fram.

Ny dag nya utmaningar – dag 21

Av myrorna har vi inte sett mycket idag – de är väl hemma och laddar om för nästa anfallsvåg! Vi vann första ronden, men har hittat några spejare här och var under dagen som snabbt har eliminerats.

Akvedukt

Vi startade från ett solvarmt Ceprano runt 11.30 idag. Ingen större aktivitet från oss – det är ju ändå lördag, då får man ha sovmorgon. Som jag skrev tidigare hade vi en plan på att köra upp mot den italienska östkusten, men efter en koll på vädret vände vi nosen mot västkusten istället. Här finns värmen och solen – med besked! Ett tag idag var det 27 grader varmt, och hela eftermiddagen då vi suttit ute låg temperaturen säkert på 24–25 grader. Men på kvällen märks det att det är höst även här – temperaturen börjar sjunka, och när solen går ner går det fort, dessutom blir det fuktigt.

Båtupptagning

I morgon, söndag, är tanken att vi kör vidare till Pisa. När vi ändå river av den ena turistfällan efter den andra kan vi lika gärna klämma in det lutande tornet också, så var det klart. Troligen stannar vi en natt i Pisa för att sedan börja dra oss upp mot Milano och Turin – två storstäder även det, så vi får se om vi inte stannar där också. Men egentligen är det same same i varje stad: turiststråk, shopping om man behöver det, och samma puls. Inget nytt egentligen – mer än att man kan bocka av ännu ett stopp på bucketlistan.

Tjaaa snyggt kan man säga!

Ikväll står vi på en strand som egentligen bara är en sandparkering vid vägen. Tur att vi har hydrauliska stödben så vi kan centrera bilen när vi parkerat. Vägen ner till parkeringen lämnade en del att önska – dessutom smal, så det rasslade friskt i sidorna, men det är ju bara buskar. Blir det en repa skulle jag bli förvånad. Nu är ju vår husbil 21 år i år, och vi har sagt att den ska användas – inte stå och finlira mellan campingar och ställplatser. Den får följa med dit vi vill, och det gör den utan knot och gnäll. Lite kärlek på morgonen så allt ser bra ut, sen rullar den så fint så.

Byt från berg till slätt mark

Det var lite knepigt ett tag i veckan när vi körde en seg, lååång uppförsbacke på någon mil eller två. Jag sa till Annika att jag har gasen i botten och att det inte händer så mycket mer – då vet man att det är uppför! Men den sköter sig, går inte varm utan gnetar på som den ska. Det enda är ett skorrande ljud som jag tror är ett begynnande hjullager. De här modellerna är tydligen kända för det – kanske är den lite tung. Jag får kika på det i vår när snön har smält bort.

Cuben

Det vi upptäckte idag var att, tack vare Italiens ständigt dåliga vägar, har reglaget till kylskåpets kyla troligen hoppat loss efter all den jäkla puckelpisten vi kört på. Det gör att vi inte kan köra kylen på fullt just nu, men det klarar sig. Jag ska titta på det i morgon eller på måndag. Går den på gas håller den kylan helt okej. När vi kör landsväg slår elen till, och det är då vi brukar skruva upp kylan. Vi har till och med sänkt trycket i däcken för att öka komforten – det ska vara 5,5 kg men vi har bara 4,8. Den går mjukare, men vad spelar det för roll när vägarna ändå är gropiga, spruckna och lappade med betong? Det tar stryk förr eller senare ändå.

Solnedgång ikväll

Det blev mycket husbil och lite utfyllnad! Har man inte gjort så mycket mer än åkt husbil några timmar och sedan suttit ute och tittat på havet, finns det inte så mycket att skriva om.

På återhörande!

Closed, closed och closed igen – dag 13

Idag tog vi tjuren vid hornen och lämnade ett hetsigt och stökigt Rom. Annika är piggare, men det dröjer nog ett par dagar till innan hon är helt på banan igen.
Vi hade nästan gjort klart husbilen redan på torsdagskvällen, så det sista som återstod var att tömma gråvattnet (disk- och tvättvatten), vira ihop elkabeln och plocka ihop inne så inget far runt under färden. Det brukar ändå alltid skramla till av något vi glömt! Om inte annat så brukar alla sex lådor under diskbänken rasa ut och det låter rätt bra.

Jag har till och med gjort en checklista som vi går igenom snabbt innan vi startar, så vi inte glömmer något. När vi drog runt med husvagn hade vi en ovana att glömma trappan – den var lös och skulle tas in allra sist. En sommar glömde vi minst tre stycken på vår turné! Som tur var hade Biltema en billig modell, så det gick alltid att lösa, men det var rätt nesligt att komma på missen efter ett par mil.


Jag hade hittat en ställplats på en lantgård som verkade trevlig, så dit satte vi kursen. GPS:en var startad och programmerad, och vi rullade ut från campingen där vi stått i åtta dagar. Vi tvingades svänga höger ut eftersom ett räcke spärrade den väg jag egentligen ville ta. Efter bara 200 meter blev den röda kartlinjen plötsligt ljusblå… hmm, varför det? Vi insåg snabbt att vi nog körde in i en miljözon.
Shit, tänkte vi, hur långt måste vi köra här? Som tur var var det bara ett par hundra meter innan GPS:en ledde oss ut via en avfart, och vips var vi utanför miljözonen igen. En lättnad – böterna är nämligen riktigt saftiga om man kör där man inte får.


Vi stannade på en mack för att fylla på lite diesel – dyrdiesel, åtminstone med svenska ögon. Priset låg mellan 1,54 och 1,95 euro per liter, alltså ungefär 16,90–21,40 kr. Billigast ute på landsbygden och dyrast längs motorvägarna. Pumpen var dessutom ovanligt långsam – det tog över fyra minuter att tanka 20 liter! Resan vidare söderut gick genom Roms förorter. Campingen låg norr om staden, och jag provade först att slå av motorvägar på GPS:en – men då ville den dra oss rakt igenom centrala Rom! Ånä, så roligt ska vi inte ha. Mina franska nerver hade garanterat fått spel då. Jag slog på motorvägar igen och vi körde i stället en ringväg runt staden, vilket blev både smidigt och intressant – mycket att se, och snart var vi ute ur storstaden.


Vi höll lagom tempo idag. Jag lade mig bakom en lastbil som höll 82–86 km/h, perfekt takt för sightseeing. Trafiken var tät redan på förmiddagen – fredag ju – så det passade bra. Vi behövde också bunkra mat inför helgen, så vi stannade på en Carrefour Market, som visade sig vara väldigt välsorterad. Annars brukar vi handla på Lidl när vi är i Italien. Utbudet är väldigt annorlunda jämfört med Sverige, men så har ju Lidl sin egen nisch där hemma och konkurrerar inte direkt med de stora kedjorna. Vi är faktiskt inte helt säkra på hur det är med helgstängt i Italien, så vi bunkrar hellre i tid. Att äta ute varje dag för 400–500 kr finns inte riktigt i budgeten.


När vi sedan kom fram till den tänkta ställplatsen på lantgården visade det sig att ägaren hade stängt för tre dagar sedan – han höll på att tvätta växthusen invändigt. Nåja, fram med kartan igen! Vi hittade snabbt en annan plats, men även den var stängd. Lite frustrerande började det bli – allt verkade ha stängt, trots att det inte stod något om det i appen Park4Night som vi använder. Vi försökte en tredje gång, men även den platsen var stängd! Som tur var var det fortfarande tidigt på dagen, så vi lunchade under ett träd – om det var en korkek eller bara en björk låter vi vara osagt.

Efter lunchen tog vi ut en ny kurs och hittade till slut en ställplats som faktiskt var öppen! Ägaren sa att han tyckte det var märkligt att så många andra stängt, men han hade fullt med gäster. Han var lite förvånad över hur många som fortfarande var ute och reste. Så ikväll står vi i Sperlonga. Vi är på väg mot Neapel, men vet inte exakt när vi kommer fram – vi tar det som det kommer. Just nu blir vi nog kvar här till söndag minst, kanske längre. Medelhavet ligger bara cirka 300 meter från ställplatsen, så om vi har energi imorgon ska vi ta en promenad ner till stranden och se om det fortfarande är badtemperatur i vattnet.

Vilodag – dag 7

Fredag
Idag har det inte hänt så mycket – vi har mest hängt runt husbilen och tagit det lugnt. Vi tog en kortare promenad till mataffären och handlade lite inför helgen, men annars har vi hållit oss hemma. Jag hann till och med ta en gubbnap (lur), och det var riktigt skönt!

Vi har också hunnit bekanta oss med campingen och testat deras duschar, så nu luktar vi som rosor igen 😉
Inte för att det är någon kris – vi har ju egen dusch i husbilen – men det blir ju snabbt vatten i gråvattentanken som sedan måste tömmas. Det känns lite onödigt att åka runt med 110 liter diskvatten. Allt vatten som används till dusch och disk samlas där (förutom toalettvattnet, som har en egen kassett som också måste tömmas när den är full).

Lördagens planer
Idag ska vi ut på stan och se vad Rom har att erbjuda! Det lär ju krylla av lämningar från romarriket, så vi blir säkert nöjda. Vi tänkte också ta en tur med Hop on Hop off-bussarna för att få en överblick över stadens sevärdheter. Förhoppningsvis hittar vi också något riktigt gott att äta. Undrar om de har stuvade makaroner och falukorv här, haha!

Dagens väder och känsla
I går morse, när vi vaknade, var det så skönt att veta att vi inte behövde sätta oss bakom ratten igen och köra mil efter mil. Det regnade en stund, men sedan kom solen – och med den värmen! Varmast idag var det runt +24, helt lagom om ni frågar oss! Helt fantastiskt att det känns som svensk sommar här, och det är verkligen tryck i värmen. Man blir svettig bara av att röra på sig!

Lite nytt på campingen
Det blev ett kort inlägg eftersom det inte hänt så mycket. Fast just det – vi fick nya grannar på eftermiddagen! Två äldre män från Holland som visade sig ha cyklat hela vägen hit. De hade varit på väg i fyra veckor och nått sitt mål nu. På lördag ska de flyga hem igen. De berättade att de cyklat ungefär 220 mil – inte illa för två gubbar över 65 år! De skrattade och sa att konditionen har blivit betydligt bättre längs vägen.

Alla vägar bär till Rom – dag 6

Idag var det så dags för den sista körningen – turen, repan eller vad man nu vill kalla det. Nu avslutade vi vår resa till Rom. Själva körningen på cirka 40 mil var ganska händelselös, förutom att vi kört väldigt mycket i tunnlar idag. Den längsta kändes som om den aldrig tog slut, åtminstone för mig som har ett inbyggt motstånd mot tunnlar. Till och med Annika muttrade och sa att den här var ovanligt lång! Annars är det faktiskt en fröjd att köra i tunnlarna – de flesta är ljusa och upplysta, ofta med lysdioder i vägbanan eller längs kanterna som visar att man håller sig på rätt sida vägen. Vi passerade även Toscana, där vi troligen gör ett stopp på vägen hem.

Morgonstund i Modena

Längs vägen mötte vi en kö som säkert var tre mil lång och verkade aldrig ta slut. Stackars de som rullade in i slutet och inte hade en aning om vad som väntade. Hade jag hamnat där hade jag garanterat svängt av – tålamod är inte min starka sida. Annika körde sista sträckan på 25 mil eftersom min rygg sa ifrån. Den är som den är, precis som stolarna i husbilen som inte direkt är gjorda för komfort. Det har funkat de senaste åren, men med den intensiva trafikrytmen här sitter man spänd hela tiden och då börjar det till slut göra ont.

Vackra tunnlar i massor

I förorterna till Rom blev det lite hetsigt på slutet. Vår kära GPS från Sygic hade svårt att hänga med i den snabba stadstrafiken där det är tvära kast mellan olika avfarter och vägar. Det slutade med endast en felkörning, som i praktiken bara innebar ett extra varv i en något skum rondell. Vi kom ut på samma plats igen, men den här gången kunde vi välja rätt utfart. Sen var det raka spåret ner till campingen – en så kallad citycamping, ganska lik den vi stod på i Paris 2021.

Okänd stad på väg till Rom

Här är det mycket folk: både husbilar och husvagnar, men husbilarna dominerar helt klart. Vi checkade in och fick välja mellan två olika platser. Nu står vi på en liten hörntomt med polska och tyska grannar. Bredvid finns tydligen en fotbollsplan och ett gäng tennisbanor, så helt tyst är det inte. Och som grädde på moset går en av Roms inflygningar rakt över oss, beroende på vindriktning. Men mig stör det inte – snarare tvärtom, flygnörd som jag är.

Vi var inne runt 16-tiden, hade checkat in, tömt gråvattnet och fyllt färskvattentanken så vi klarar oss några dagar. Imorgon har vi sagt att vi inte ska göra något alls – kanske bara ta en tur in till stan som ligger ungefär 11 km bort. Härifrån går både bussar och pendeltåg; stationen ligger runt 300 meter från grindarna. Annika mår bra och jag också, förutom en seg förkylning med en förbaskad rinnsnuva jag dragit på mig. Vi är lite slitna efter 260 mil sedan i lördags, men nu blir det minst en vecka på samma plats. Husbilen Cuben har gått som på räls, evt har vi ett ljullager som inte mår så bra. Har ett skorrande ljud som jag tror kommer från höger fram hjul, eller så är det växellådan som behöver lite kärlek. Hur som helst vi är framme allt har gått bra om än aningen segt att sträckköra hela dagarna.

Hyfsat pris på diesel i alla fall

Ikväll har vi sutit ute och bara varit, det är varmt och skönt runt 20 grader. Solen värmer fortfarande här och nu blir det semester på riktigt. Vi har redan bokat biljetter till Peterskyrkan och Colosseum, men det blir först nästa vecka. Tills dess ska vi bara njuta, turista i största allmänhet och förhoppningsvis hitta några bra restauranger där romarna själva äter.

Segt idag – dag 4

Nu är det inte lika spännande längre att köra på autobahn hela dagarna. Det kräver mycket energi eftersom det sällan blir något riktigt flyt i körningen. Här gasas det friskt, och idag när vi startade tog slätlandet slut – istället väntade backe upp och backe ner hela vägen.

Ligger man i högerfil bakom lastbilarna och drömmer sig bort blir man snart tvungen att köra om, eftersom de tappar rejält med fart i uppförsbackarna. I nedförsbackarna är det raka motsatsen – då drar de iväg i över 100 km/h tills nästa backe kommer, och så upprepas det om och om igen.

När vi vaknade imorse så satt det en inplastad lapp på framrutan. Det var en vänlig påminelse att vi inte betalat parkeringsavgiften för natten och att dom minsan anteckant vår regnr på husbilen. Betala gjorde man i kassan på kurbadet där vi vart lovade nakenbad kvällen innan!

Planen för dagen var egentligen att ta oss till Brennero på italienska sidan, men vi ändrade oss efter ett trevligt stopp på Fritz Berger i Neumarkt. Fritz Berger är en stor tillbehörsaffär för camping och uteliv, full av prylar man “villhöver”. Där hittade vi toatabletter, wc-papper, en ny kökskran till husbilen samt ett litet bord som vi placerar mellan framstolarna – perfekt som avlastningsbord för plattor, mobiler och kaffekoppen!

Dagen började dock med en riktig felkörning. Vi behövde verkligen tanka, eftersom mätaren stod på rött redan när vi startade husbilen. På kartan såg vi en mack i närheten, men först behövde vi ta oss genom byn. Det gick sådär, eftersom GPS:en valde en väg som var helt avstängd med stoppskyltar och betonghinder mitt i gatan. Hoppsan! Vi fick vända, och just då dök en tysk man upp. Han pratade bara tyska, vi bara engelska – en smula språkförbistring alltså. Till slut kom jag på ordet Kraftstoff, och då förstod han vad vi menade. Tyvärr kunde han ändå inte tala om var vi kunde tanka.

Vår GPS är en app på plattan som heter Sygic. Den är anpassad för tyngre fordon där man ställer in längd, höjd och vikt, så leder den oss (förhoppningsvis) rätt. Inte alltid blir det helt korrekt, men nästan alltid. Fördelen är att vi får vägar anpassade för lastbilar och bussar, vilket gör att vi sällan kör fel. Men som idag – när vägarbeten inte var uppdaterade – kan det bli lite stökigt!

Efter lite trixande hittade vi till slut en mack, men den låg precis vid autobahn, vilket gjorde att dieseln var rejält dyr. Kör man bara en mil bort från motorvägen kan priset skilja uppåt en krona per liter. Här råder verkligen fri konkurrens, och priserna på diesel varierar mycket. Nåväl – med 65 nya liter i tanken gav vi oss av igen, ner på A9 mot Neumarkt och nämnda Fritz Berger.

Vi startade dagen i sol, men luften var sval. Ju längre vi körde, desto gråare blev vädret, och de sista 3–4 milen fick vi både dimma och duggregn. Ikväll står vi på en ställplats i Penzberg, söder om Munchen och nu har vi bara några mil kvar till Österrike, som vi planerar att köra igenom ganska snabbt imorgon, onsdag.

Troligen blir nästa nattstopp i Carpi eller Bologna i Italien. På torsdag kör vi de sista milen och checkar in på campingen.

Kylslaget – dag 3

När vi vaknade i morse blåste det riktigt svala vindar ute. Shortsen är fortfarande på, men det är tveksamt hur länge till. Å andra sidan lär vi möta värmen redan på onsdag när vi kör in i Italien, och på torsdag är vi i Rom – och där, om någonstans, kommer hettan.

Idag var en ren kördag, men först behövde vi bunkra upp med både dryck och mat. Av en händelse ligger Edeka precis bredvid Calles i Rostock, så vi slog två flugor i en smäll. Tunneln jag skrev om igår rånade oss ytterligare en gång idag. Inte tänkte jag på att det kunde vara rusningstaxa, så när vi rullade fram vid 09.00 ville den ha 20 € (ca 210 kr). What?! Bara för att köra igenom en tunnel på 300 meter. Nåväl – det är dyrt att köra på Essingeleden i rusningstid också, så det kanske är rimligt. Men ändå: över 350 kr för att åka fram och tillbaka i en tunnel. Vi får väl sätta det på kontot för lärpengar.

Resten av dagen har varit ganska händelselös. Vi körde drygt 44 mil på autobahn och Cuben (husbilen) har fått jobba hårt. För att hålla en rimlig bränsleekonomi och samtidigt inte reta gallfeber på medtrafikanterna har snittfarten legat runt 90–93 km/h. Men tempot på autobahn är betydligt högre än på svenska motorvägar, så ibland var vi uppe i över 100 km/h, och det märktes snabbt på bränslemätaren. Det är hysteriskt mycket lastbilar och dom ligger gärna runt 90km/h så det vill till att gasa för att köra om. Fascinerande att se hur trafiken fungerar här: ofta trefiligt, lastbilarna alltid till höger och personbilarna i de andra filerna. Det som slog mig var att man aldrig ser det där klassiska svenska beteendet – folk som ligger och ”fisskör” i vänsterfilen utan att gå in till höger. Här kör man om, och sedan direkt tillbaka till högerfilen. Och alla använder blinkers! Bara det är ju otroligt. Svenskarna har en hel del att lära här.

Ikväll står vi i en liten by strax söder om Leipzig, Bad Klosterlausnitz. Jag hittade platsen via appen Park4Night, som är vår ställplatskarta på resorna. Här finns ett kurbad, och vi tänkte att det skulle vara perfekt att bada några timmar innan vi somnar. Glada i hågen promenerade vi dit och anmälde oss i receptionen. ”Ja, det går bra”, sa de, ”ni får två timmar eftersom vi stänger 21.00.” Perfekt, tänkte vi. Men så lade receptionisten till: ”Bara så ni vet, det är nakenbad ikväll.” What?! Glöm det. Vi badar inte nakna bland byborna som känner varandra – och två bleka utbölingar därtill. Nej tack.

De erbjöd oss att komma tillbaka på tisdag morgon istället, då det är ”vanligt bad” från 09.00, dessutom till halva priset fram till 12.00. Vi får se… husbilen har ju dusch också.

I morgon blir det jakt på en inverter, om vi hittar en till hyfsat pris. Det finns ett campingvaruhus, Fritz Berger i Neumark, som är stort och välfyllt med massor av ”villhöver”-prylar. Vi saknar en inverter efter att vi satt in de nya litiumbatterierna – då skulle vi kunna köra vattenkokaren och ladda datorer och mobiler.

Till sist vädret: det har inte varit mycket att hurra för. Kallt i morse, svalt hela dagen och på eftermiddagen började det regna. Nu ikväll är det runt 8-10 grader, så gasolen får hålla oss varma. Vi har dessutom haft lite strul med kylskåpet som inte velat starta som det ska. Ett tag var det lite panik eftersom det bara kylde när vi körde, då den går på el. När vi står stilla ska den gå på gasol – och där har det strulat ända sedan vi åkte. Men efter en hel del kabelrenovering, byte av kabelskor och allmänt skruvande verkar det äntligen fungera. Ikväll har den faktiskt gått i flera timmar utan avbrott. Vi håller tummarna för att det håller ihop tills vi är hemma igen. Jag har rätt bra koll på felet, men reservdelen får vi jaga på vägen.