Förutom att motorlampan började lysa har inget stort hänt idag. Vi började packa ihop vid 10:00 i morse för att bege oss norrut, men först behövde vi bunkra lite förnödenheter. Därefter bar det av ut ur Pisa i flygande fläng (nåja…). Målet var egentligen Brescia för nattuppehåll, men vi hamnade istället på vischan i Gussago! Här står vi ikväll på en oansenlig parkering i Ome – fyra platser finns, och för 8 € får man el och färskvatten, men ingen tömning.

Italien ligger faktiskt före på många sätt, även om vissa saker känns rätt u-landsaktiga. Här finns tömningsplatser inne på bensinstationer, i städer, småbyar – överallt egentligen. I Sverige däremot är det nästan tvärtom; vissa städer förbjuder husbilar helt. Det de inte fattar är att här finns pengar att tjäna – framför allt på oss som åker husbil och gärna shoppar, äter ute eller bara vill se stan. Det går alltid åt en hundralapp eller två, oavsett vad man hade planerat. Samma sak med tömningsplatser – det är ett evigt liv på olika forum om var och när man får tömma gråvatten, svartvatten eller fylla färskvatten. Här (och i både Tyskland och Frankrike) har man insett att det är smartare att erbjuda en tömningspunkt än att folk tömmer i buskar och diken.

Motorlampan, ja – den lever sitt eget liv. Jag har faktiskt inte riktigt koll på vad som orsakar det. Den tänds någon gång, senast var väl fyra år sedan även då i Italien. Men då hade vi plågat den uppför en lång seg backe. Vi brukar stanna, stänga ner husbilen några minuter, och när vi startar igen är lampan släckt. Jag har en idé om att den kanske slår på när motorn går lite varm, men är inte säker. Jag menar, upp till Brennerpasset är det 1350 meter, och då brukar den inte knorra. Vi gjorde likadant idag – stannade, stängde ner och passade på att kolla vår hysteriska GPS som prompt ville skicka oss ut på en kostig på väg till kvällens ställplats.

Vi använder vanligtvis Sygic som standard-GPS och jag har testat CoPilot under ett år – men den åker ut nu, helt värdelös. Google Maps har vi ju också, men den är mer som en leksak. Den saknar fordonsdata, så man riskerar att hamna på vägar man inte får köra eller i tunnlar som är lägre än tre meter.

I morse, när vi höll på att göra klart för avfärd, sa Annika: “Kolla, TV-antennen sitter ju löst!” Och se på tusan – vi hade troligen kört in i ett träd eller någon form av vegetation på senaste campingen, så den hade slitits loss. Ingen ko på isen dock, inget regn i sikte, och antennen har ändå gjort sitt. Den har ingen funktion längre eftersom allt är digitaliserat. Hur som helst klippte vi kabeln och tejpade igen hålet där den gick ner – det känns onödigt att släppa in fiende nummer ett: fukten! Det vore riktigt illa att få in vatten i taket, då är vi snabbt stekta.

Våra vänner, myrorna, tror jag att jag har hittat orsaken till. Under gasolflaskorna finns ett vädringshål, och jag såg idag att två stroppar hänger ner där – de som egentligen ska hålla flaskorna på plats. Jag måste ha missat att sätta fast dem när vi bytte tuber innan avfärd, och det blev ju en perfekt infart för myrorna! Jag stod och fyllde vatten ur kannen när jag såg hur våra små vänner marscherade bredvid bilen och tog sig in via stroppen i gasolkofferten. Nu har vi sprutat med vår slovenska Radar och dragit in stropparna. Vi får se om de försvinner – annars lär de undra vart de hamnat när bilen står hemma i minusgrader, hehe.

I morgon är det onsdag, och planen är att försöka ta oss över alperna utan för mycket strul. Jag har helt övergett tanken på Brennerpasset – det känns inte okej att stå i milslånga köer med tusentals långsamma lastbilar som knappt orkar uppför. Att stå en halv dag och bara komma några mil – nej tack. Vi kör istället en parallell väg upp mot Füssen. Det ser bra ut, lite krokigt kanske, men det löser sig nog. Det är 35 mil dit från där vi står i kväll, så detta blir sista natten i Italien. I morgon är vi på tysk mark – värme och sol lämnar vi kvar tills nästa gång vi har vägarna förbi! Nu tar vi och möter kylan och mörkeret!

Av myrorna har vi inte sett mycket idag – de är väl hemma och laddar om för nästa anfallsvåg! Vi vann första ronden, men har hittat några spejare här och var under dagen som snabbt har eliminerats.

Vi startade från ett solvarmt Ceprano runt 11.30 idag. Ingen större aktivitet från oss – det är ju ändå lördag, då får man ha sovmorgon. Som jag skrev tidigare hade vi en plan på att köra upp mot den italienska östkusten, men efter en koll på vädret vände vi nosen mot västkusten istället. Här finns värmen och solen – med besked! Ett tag idag var det 27 grader varmt, och hela eftermiddagen då vi suttit ute låg temperaturen säkert på 24–25 grader. Men på kvällen märks det att det är höst även här – temperaturen börjar sjunka, och när solen går ner går det fort, dessutom blir det fuktigt.

I morgon, söndag, är tanken att vi kör vidare till Pisa. När vi ändå river av den ena turistfällan efter den andra kan vi lika gärna klämma in det lutande tornet också, så var det klart. Troligen stannar vi en natt i Pisa för att sedan börja dra oss upp mot Milano och Turin – två storstäder även det, så vi får se om vi inte stannar där också. Men egentligen är det same same i varje stad: turiststråk, shopping om man behöver det, och samma puls. Inget nytt egentligen – mer än att man kan bocka av ännu ett stopp på bucketlistan.

Ikväll står vi på en strand som egentligen bara är en sandparkering vid vägen. Tur att vi har hydrauliska stödben så vi kan centrera bilen när vi parkerat. Vägen ner till parkeringen lämnade en del att önska – dessutom smal, så det rasslade friskt i sidorna, men det är ju bara buskar. Blir det en repa skulle jag bli förvånad. Nu är ju vår husbil 21 år i år, och vi har sagt att den ska användas – inte stå och finlira mellan campingar och ställplatser. Den får följa med dit vi vill, och det gör den utan knot och gnäll. Lite kärlek på morgonen så allt ser bra ut, sen rullar den så fint så.

Det var lite knepigt ett tag i veckan när vi körde en seg, lååång uppförsbacke på någon mil eller två. Jag sa till Annika att jag har gasen i botten och att det inte händer så mycket mer – då vet man att det är uppför! Men den sköter sig, går inte varm utan gnetar på som den ska. Det enda är ett skorrande ljud som jag tror är ett begynnande hjullager. De här modellerna är tydligen kända för det – kanske är den lite tung. Jag får kika på det i vår när snön har smält bort.

Det vi upptäckte idag var att, tack vare Italiens ständigt dåliga vägar, har reglaget till kylskåpets kyla troligen hoppat loss efter all den jäkla puckelpisten vi kört på. Det gör att vi inte kan köra kylen på fullt just nu, men det klarar sig. Jag ska titta på det i morgon eller på måndag. Går den på gas håller den kylan helt okej. När vi kör landsväg slår elen till, och det är då vi brukar skruva upp kylan. Vi har till och med sänkt trycket i däcken för att öka komforten – det ska vara 5,5 kg men vi har bara 4,8. Den går mjukare, men vad spelar det för roll när vägarna ändå är gropiga, spruckna och lappade med betong? Det tar stryk förr eller senare ändå.

Det blev mycket husbil och lite utfyllnad! Har man inte gjort så mycket mer än åkt husbil några timmar och sedan suttit ute och tittat på havet, finns det inte så mycket att skriva om.

På återhörande!

Idag tog vi tjuren vid hornen och lämnade ett hetsigt och stökigt Rom. Annika är piggare, men det dröjer nog ett par dagar till innan hon är helt på banan igen.
Vi hade nästan gjort klart husbilen redan på torsdagskvällen, så det sista som återstod var att tömma gråvattnet (disk- och tvättvatten), vira ihop elkabeln och plocka ihop inne så inget far runt under färden. Det brukar ändå alltid skramla till av något vi glömt! Om inte annat så brukar alla sex lådor under diskbänken rasa ut och det låter rätt bra.

Jag har till och med gjort en checklista som vi går igenom snabbt innan vi startar, så vi inte glömmer något. När vi drog runt med husvagn hade vi en ovana att glömma trappan – den var lös och skulle tas in allra sist. En sommar glömde vi minst tre stycken på vår turné! Som tur var hade Biltema en billig modell, så det gick alltid att lösa, men det var rätt nesligt att komma på missen efter ett par mil.

Jag hade hittat en ställplats på en lantgård som verkade trevlig, så dit satte vi kursen. GPS:en var startad och programmerad, och vi rullade ut från campingen där vi stått i åtta dagar. Vi tvingades svänga höger ut eftersom ett räcke spärrade den väg jag egentligen ville ta. Efter bara 200 meter blev den röda kartlinjen plötsligt ljusblå… hmm, varför det? Vi insåg snabbt att vi nog körde in i en miljözon.
Shit, tänkte vi, hur långt måste vi köra här? Som tur var var det bara ett par hundra meter innan GPS:en ledde oss ut via en avfart, och vips var vi utanför miljözonen igen. En lättnad – böterna är nämligen riktigt saftiga om man kör där man inte får.

Vi stannade på en mack för att fylla på lite diesel – dyrdiesel, åtminstone med svenska ögon. Priset låg mellan 1,54 och 1,95 euro per liter, alltså ungefär 16,90–21,40 kr. Billigast ute på landsbygden och dyrast längs motorvägarna. Pumpen var dessutom ovanligt långsam – det tog över fyra minuter att tanka 20 liter! Resan vidare söderut gick genom Roms förorter. Campingen låg norr om staden, och jag provade först att slå av motorvägar på GPS:en – men då ville den dra oss rakt igenom centrala Rom! Ånä, så roligt ska vi inte ha. Mina franska nerver hade garanterat fått spel då. Jag slog på motorvägar igen och vi körde i stället en ringväg runt staden, vilket blev både smidigt och intressant – mycket att se, och snart var vi ute ur storstaden.

Vi höll lagom tempo idag. Jag lade mig bakom en lastbil som höll 82–86 km/h, perfekt takt för sightseeing. Trafiken var tät redan på förmiddagen – fredag ju – så det passade bra. Vi behövde också bunkra mat inför helgen, så vi stannade på en Carrefour Market, som visade sig vara väldigt välsorterad. Annars brukar vi handla på Lidl när vi är i Italien. Utbudet är väldigt annorlunda jämfört med Sverige, men så har ju Lidl sin egen nisch där hemma och konkurrerar inte direkt med de stora kedjorna. Vi är faktiskt inte helt säkra på hur det är med helgstängt i Italien, så vi bunkrar hellre i tid. Att äta ute varje dag för 400–500 kr finns inte riktigt i budgeten.

När vi sedan kom fram till den tänkta ställplatsen på lantgården visade det sig att ägaren hade stängt för tre dagar sedan – han höll på att tvätta växthusen invändigt. Nåja, fram med kartan igen! Vi hittade snabbt en annan plats, men även den var stängd. Lite frustrerande började det bli – allt verkade ha stängt, trots att det inte stod något om det i appen Park4Night som vi använder. Vi försökte en tredje gång, men även den platsen var stängd! Som tur var var det fortfarande tidigt på dagen, så vi lunchade under ett träd – om det var en korkek eller bara en björk låter vi vara osagt.

Efter lunchen tog vi ut en ny kurs och hittade till slut en ställplats som faktiskt var öppen! Ägaren sa att han tyckte det var märkligt att så många andra stängt, men han hade fullt med gäster. Han var lite förvånad över hur många som fortfarande var ute och reste. Så ikväll står vi i Sperlonga. Vi är på väg mot Neapel, men vet inte exakt när vi kommer fram – vi tar det som det kommer. Just nu blir vi nog kvar här till söndag minst, kanske längre. Medelhavet ligger bara cirka 300 meter från ställplatsen, så om vi har energi imorgon ska vi ta en promenad ner till stranden och se om det fortfarande är badtemperatur i vattnet.