Författare: Mikael Rova (Sida 2 av 2)

Myrornas krig på riktigt – dag 20

10 oktober 2025 / Mikael Rova

Som det låter för vi just nu ett krig mot ett gäng myror som beslutat sig för att ockupera vår husbil.
Men först – låt oss backa bandet en dag.

Igår lämnade vi Pompeji efter fyra fina dagar. Nu ska vi vända nosen mot norr igen, eller nja… vi kommer nog att zickzacka oss fram en hel del. Vi har ju fortfarande några dagar kvar till färjan den 23 oktober från Rostock i Tyskland. Jag hade hittat en ställplats, Scuderie del Peschio på en bondgård mitt ute i ingenstans. Men när vi kom fram visade det sig att jordbruket lagts ner redan 2008 – lite snopet faktiskt. Jag hade ju förväntat mig lite kossor, grisar och höns. Det fanns inte ens en gårdskatt!

Nåväl, ställplatsen fanns kvar, och kontrasten mot att stå i Pompeji kunde inte varit större. Här var det absolut knäpptyst – bara fåglarna hördes och hästarna i hagen som frustade.Vi hade kanonväder, 23–24 grader varmt, så ut med bord och stolar – dags för en klassisk stödbensöl!
Körningen hit var cirka 14 mil, och de sista 5–6 kilometrarna gick på vägar som var helt galet trasiga, med sprickor och nivåskillnader som hette duga. Men husbilen är rätt hög, så det gick ändå bra.

Ägaren till gården, Francesco, var en väldigt tillgiven och ödmjuk man. Det visade sig att han lagt ner verksamheten 2008, när den stora ekonomiska kraschen slog till. Han hade tidigare haft en buffelfarm där han tillverkade buffel mozzarella – den äkta varan gjord på mjölk från asiatiska vattenbufflar. På gården fanns också en restaurang som Francesco drev tillsammans med sin hustru, lika vänlig som han själv.
Att stå där var helt gratis, förutom om man ville ha el (5 €). Men vi har ju nytt litiumbatteri på 320 Ah, och efter att ha haft ström påkopplad i Pompeji behövde vi inte koppla upp oss.

Restaurangen öppnade 19.30 på kvällen – och det var liksom hela grejen. De räknade med att gästerna skulle äta där. Självklart var det inget tvång, men efter att ha läst recensionerna från tidigare besökare kändes valet rätt givet.
Vad är väl fiskpinnar i husbilen mot en trerätters middag på en italiensk lantrestaurang? Vi kom i tid (för en gångs skull!) och det blev trerätters för mig medan Annika nöjde sig med två rätter.

Italienska menyer kan vara lite kluriga. En typisk middag består av flera rätter i följd:

Antipasto – förrätt
Primo – pasta- eller risrätt
Secondo – huvudrätt med kött, fisk eller fågel
Contorno – tillbehör som sallad eller grönsaksröra
Dolce – dessert

Italiensk mat är känd för sina enkla, färska råvaror – olivolja, tomater, basilika, parmesan och lokala produkter.

Maten var helt fantastisk!

Till förrätt fick vi flarn med gorgonzola och stekta päron, sedan en pasta med ragu (blandat kött – typ katt, råtta, hamster… nej, skojar bara!). Annika var mätt där, hon fick sin favorit, lever..men jag hade beställt kanin, så det var bara att tugga i sig. Har aldrig ätit kanin förut – smakade som kött, helt okej men ingen större sensation. Vi delade på en halv flaska vin och avslutade med varsin espresso – en riktig italiensk klassiker, fast i minsta laget. En slurk, sen var koppen tom!
Hela kalaset gick på cirka 700 kronor, och det var värt varenda krona. Så fick Francesco ihop ”hyran” för ställplatsen, och vi fick en oförglömlig kväll med fantastisk mat och trevligt sällskap.

Mot italienska västkusten

I morse, efter att ha sovit som stockar efter det där taberaset, var det dags att rulla vidare.
Planen är att ta oss till kusten ovanför Rom. Från början tänkte vi köra tvärs över Italien och följa östkusten upp mot Bologna, men när vi kollade vädret blev det direkt kursändring – värmen var tillbaka på västkusten! Så nu följer vi den vägen upp mot Frankrike. Ingen brådska – vi har lärt oss från tidigare resor att börja dra oss hemåt i tid, så vi slipper hetsköra sista dagarna för att hinna med färjan. I värsta fall kan vi ta vägen upp genom Danmark, men den är sååå tråkig. Bättre att ta färjan – sex timmar, och så är man direkt i Sverige. Dessutom sparar vi drygt 20 mil.

Myrornas återkomst

Och så till vårt pågående krig mot myrorna…Vi upptäckte för drygt en vecka sedan – kanske lite tidigare – att vi hade fått in lite myror i husbilen. De är pyttesmå, men ändå: myror. Någon enstaka dök upp vid köksbordet eller inne på toan, men vi brydde oss inte särskilt mycket. Tänkte att de väl råkat smita in någonstans när vi stått still.

Men… det visade sig vara mer än så. Ikväll hade jag tagit fram kött (Annika vill ha kött då och då) och lagt den tomma förpackningen på papperskorgen. Tänkte inte mer på det – men efter 20–25 minuter skulle jag kasta något och upptäckte till min fasa ett myrtåg från taket, längs väggen och ner mot papperskorgen!

”Wohooo, Annika, kolla!” ropade jag.
”Men vafan, var kom de ifrån?” sa hon.
Det var alltså hundratals av dessa minimodeller, marscherande i full ordning.
”Var har du giftet?” säger hon.
Jag tar fram vår miljövänliga Radar-burk, inköpt i Slovenien (eller var det Kroatien?). Minns inte – men effektiv är den! Muhahaha.

Myrorna fick en dusch och dog bokstavligen i steget. Så nu är ställningen: Myrorna – Husbilen Cuben: 0–1.

Vi får se hur det slutar. Jag räknar med att några följer med hem, men då väntar en kall överraskning när husbilen ställs av och minusgraderna kommer.
Inget att hetsa upp sig för egentligen – de finns där, och vi bekämpar dem vartefter. Men lite mycket blev det allt, när de kom i hundratal på så kort tid!

Ikväll (fredag) står vi strax utanför Ceprano. Tanken i morgon, lördag, är att runda Rom på insidan och sedan dra oss mot kusten.

Vesuvius – dag 18

9 oktober 2025 / Mikael Rova

Dagen till ära hade vi bokat en tripp upp på Vesuvius – jag menar, det vore ju dumt att inte besöka vulkanen när vi ändå är på plats. Sagt och gjort – 700 kronor fattigare hade vi nu biljetter till bussen som skulle ta oss till Vesuvius, samt inträdet till själva vulkanområdet. Bussen skulle ta oss nästan hela vägen upp – bara 200 meter kvar till toppen, enligt guiden. Det som inte framgick var hur &%¤%# brant den där backen var! Dessutom slingrade den sig upp i ett zigzag-mönster. Och så ska tilläggas: det var bara en vecka sedan vi låg däckade i feber efter en envis förkylning – och nu var vi alltså på väg att bestiga en vulkan. Hur sjukt är inte det?

Resan började på campingen, där vi blev upphämtade av en minibuss som tog oss till mötesplatsen, cirka två kilometer bort. Där bytte vi till en större buss tillsammans med ett gäng andra vulkanentusiaster som också skulle upp till toppen. Färden började i ett typiskt italienskt hetsigt tempo ut mot Vesuvio. Det var längre än vi trott – trots att vulkanen såg så nära ut från campingen. Själva bussfärden blev en upplevelse i sig: bra fart uppför, smala serpentinvägar med 180-graderskurvor, och möten med bussar, bilar, motorcyklar, cyklister… ja, alla möjliga fordon som var på väg både upp och ner.

Trots att körningen kändes smått livsfarlig måste jag säga att förarna hade stenkoll. De visste exakt var de hade både sitt eget och andras fordon. Väl uppe klev vi av bussen – och herregud vad kallt det var! Svinkallt! Jag stod där i shorts och luvjacka med en t-shirt under och tänkte: Ge mig mössa och vantar, tack. En envis, isande vind blåste från alla håll.

Annika drog iväg som en gasell så klart, medan jag redan efter 20–30 meter kände att det här skulle bli tufft. Men jag tänkte: jag kör på, så får vi se hur långt jag kommer. Steg för steg, ibland långsammare än en snigel, kämpade jag mig uppför den branta stigen – som för övrigt var så bred att man hade kunnat köra bil där! Min plan från början var att gå så långt jag orkade, och om jag mötte Annika på vägen ner skulle jag vända. Men eftersom jag mötte henne på toppen, så slapp jag gräma mig över att vara “så nära men ändå inte”.

Jag fick stanna ofta för att känna efter: hur går det, orkar jag, andas jag okej? Inte så konstigt att det tog på krafterna, med tanke på att jag hade feber så sent som i lördags. Jag blev dessutom omkörd av en hel del pigga pensionärer, men vad gör det! Utsikten hela vägen upp var fantastisk, så jag passade på att ta en hel del bilder under mina pauser. Den sista sträckan var både lång och brant, och där var jag faktiskt nära att ge upp. Men så hörde jag ett samtal bakom mig – någon som var på väg ner berättade för en annan att “nu är det bara 140–150 meter kvar, sen kommer en toppstuga och det blir flackare.”

Japp – på’t igen! Tre stopp senare stod även jag vid toppstugan. Där blev det fruktpaus och vatten, och jag satt länge och bara njöt av att ha tagit mig dit. Efter vilan fortsatte jag uppför, men nu var det betydligt flackare, så jag kunde till och med öka tempot lite. Då mötte jag Annika – hon hade redan gått hela vägen runt kratern, fotat massor och var på väg ner igen. Hon såg faktiskt lite förvånad ut när hon mötte mig där uppe, haha!
Tjurskallen vann idag.

Vesuvius var ju självklart mäktigt att gå på, det är ju en levande vulkan som hade sitt senaste utbrott 1944. Vi såg att det rök lite här och var inne i kratern, men geologerna har full koll på aktivitet så det är ingen fara att besöka. Vid toppstugan så såldes det varm choklad á 3€ koppen. Fanns även en liten restaurang med pasta och pizza såklart. WC lämnar jag därhän, äckligare ställe har jag väll sälan besökt. Fattar inte hur folk kan lyckas med att grisa ner något så fullständigt. Där bussarna släppte av oss så är det ju självklart en del turiststånd som säljer allehanda krims krams från Vesuvius. Lavastenar, tröjor, smycken etc, men det är rätt ok säljarna är inte speciellt påflugna utan ett nej är ett nej!

Se hela filmen det blir tight!

Closed, closed och closed igen – dag 13

3 oktober 2025 / Mikael Rova

Idag tog vi tjuren vid hornen och lämnade ett hetsigt och stökigt Rom. Annika är piggare, men det dröjer nog ett par dagar till innan hon är helt på banan igen.
Vi hade nästan gjort klart husbilen redan på torsdagskvällen, så det sista som återstod var att tömma gråvattnet (disk- och tvättvatten), vira ihop elkabeln och plocka ihop inne så inget far runt under färden. Det brukar ändå alltid skramla till av något vi glömt! Om inte annat så brukar alla sex lådor under diskbänken rasa ut och det låter rätt bra.

Jag har till och med gjort en checklista som vi går igenom snabbt innan vi startar, så vi inte glömmer något. När vi drog runt med husvagn hade vi en ovana att glömma trappan – den var lös och skulle tas in allra sist. En sommar glömde vi minst tre stycken på vår turné! Som tur var hade Biltema en billig modell, så det gick alltid att lösa, men det var rätt nesligt att komma på missen efter ett par mil.

Jag hade hittat en ställplats på en lantgård som verkade trevlig, så dit satte vi kursen. GPS:en var startad och programmerad, och vi rullade ut från campingen där vi stått i åtta dagar. Vi tvingades svänga höger ut eftersom ett räcke spärrade den väg jag egentligen ville ta. Efter bara 200 meter blev den röda kartlinjen plötsligt ljusblå… hmm, varför det? Vi insåg snabbt att vi nog körde in i en miljözon.
Shit, tänkte vi, hur långt måste vi köra här? Som tur var var det bara ett par hundra meter innan GPS:en ledde oss ut via en avfart, och vips var vi utanför miljözonen igen. En lättnad – böterna är nämligen riktigt saftiga om man kör där man inte får.

Vi stannade på en mack för att fylla på lite diesel – dyrdiesel, åtminstone med svenska ögon. Priset låg mellan 1,54 och 1,95 euro per liter, alltså ungefär 16,90–21,40 kr. Billigast ute på landsbygden och dyrast längs motorvägarna. Pumpen var dessutom ovanligt långsam – det tog över fyra minuter att tanka 20 liter! Resan vidare söderut gick genom Roms förorter. Campingen låg norr om staden, och jag provade först att slå av motorvägar på GPS:en – men då ville den dra oss rakt igenom centrala Rom! Ånä, så roligt ska vi inte ha. Mina franska nerver hade garanterat fått spel då. Jag slog på motorvägar igen och vi körde i stället en ringväg runt staden, vilket blev både smidigt och intressant – mycket att se, och snart var vi ute ur storstaden.

Vi höll lagom tempo idag. Jag lade mig bakom en lastbil som höll 82–86 km/h, perfekt takt för sightseeing. Trafiken var tät redan på förmiddagen – fredag ju – så det passade bra. Vi behövde också bunkra mat inför helgen, så vi stannade på en Carrefour Market, som visade sig vara väldigt välsorterad. Annars brukar vi handla på Lidl när vi är i Italien. Utbudet är väldigt annorlunda jämfört med Sverige, men så har ju Lidl sin egen nisch där hemma och konkurrerar inte direkt med de stora kedjorna. Vi är faktiskt inte helt säkra på hur det är med helgstängt i Italien, så vi bunkrar hellre i tid. Att äta ute varje dag för 400–500 kr finns inte riktigt i budgeten.

När vi sedan kom fram till den tänkta ställplatsen på lantgården visade det sig att ägaren hade stängt för tre dagar sedan – han höll på att tvätta växthusen invändigt. Nåja, fram med kartan igen! Vi hittade snabbt en annan plats, men även den var stängd. Lite frustrerande började det bli – allt verkade ha stängt, trots att det inte stod något om det i appen Park4Night som vi använder. Vi försökte en tredje gång, men även den platsen var stängd! Som tur var var det fortfarande tidigt på dagen, så vi lunchade under ett träd – om det var en korkek eller bara en björk låter vi vara osagt.

Efter lunchen tog vi ut en ny kurs och hittade till slut en ställplats som faktiskt var öppen! Ägaren sa att han tyckte det var märkligt att så många andra stängt, men han hade fullt med gäster. Han var lite förvånad över hur många som fortfarande var ute och reste. Så ikväll står vi i Sperlonga. Vi är på väg mot Neapel, men vet inte exakt när vi kommer fram – vi tar det som det kommer. Just nu blir vi nog kvar här till söndag minst, kanske längre. Medelhavet ligger bara cirka 300 meter från ställplatsen, så om vi har energi imorgon ska vi ta en promenad ner till stranden och se om det fortfarande är badtemperatur i vattnet.

Bonusdag – dag 12

2 oktober 2025 / Mikael Rova

Det blev ingen avresa söderut idag, vi är fortfarande kvar på campingen. Annika har åkt på en riktig förkylning, så vi bestämde oss för att stanna en dag till och se om det ger med sig. Det är ingen höjdare att sitta i bilen med feber och må dåligt. Så här är vi – och frågar du mig så är det helt okej!
Jag har mest tagit det lugnt idag, legat och läst på mer om Italien, samt letat efter campingar och ställplatser.

Nederkant på bilden hundratals kärlekslås!

Hittills är vi helt överens om att vår planering har varit bra. Tanken i våras, när vi började fundera, var egentligen att vi skulle göra Frankrike i år – besöka vinodlingar, champagnedistriktet och åka ner mot Bordeaux och köra längs Atlantkusten. Men ju närmare avresan vi kom och planeringen tog form, desto mer insåg vi att det kanske inte var optimalt ur klimatsynpunkt.
Årets resa är den senaste starten vi haft under alla år vi varit ute i Europa. Frankrike på hösten är säkert väldigt fint, men vi ville ha mer sol och värme. Frågan var: var hittar man det, på rimligt avstånd från Nyköping?

Jag räknar alltid resan från Rostock i Tyskland när jag planerar våra rutter. Vi åker alltid färjan Trelleborg–Rostock, och från hemma till Trelleborg är det ganska exakt 60 mil. Det steget är därför aldrig med i själva planeringen – vi måste ju dit oavsett för att ta oss vidare ut i Europa.
Värmen så här års hittar man i Spanien, Kroatien och Italien, på lagom köravstånd. Spanien och solkusten ligger för långt bort för en femveckorsresa, så det gick bort. Kroatien var vi i för två år sedan, så det kändes inte heller aktuellt. Då återstod Italien – ett land vi länge sagt att vi vill återvända till. Vi var här senast för fyra år sedan när vi körde runt Rivieran, Florens och Rimini – så nu passade det perfekt.

Vet inte vad det är för instrument men duktig var han!

Att planera en resa gör vi inte på en dag, utan det växer fram successivt. Den här gången blev det dock lite hastigare, eftersom vi ändrade både körplan och land. Oftast söker jag information och läser på nätet om vad som finns att se, vilka attraktioner vi inte får missa, och var det finns bra ställplatser.
Men i grunden var körsträckan densamma oavsett om vi skulle till Rivieran eller Rom – ungefär 170 mil från Rostock. Inför årets resa bestämde vi oss: nu skippar vi kringelkrokarna och kör raka vägen söderut för att få ut maximalt med dagar i värmen.
Och så blev det. Det tog ungefär fyra dagar för oss att köra ner till Rom, ganska rakt på – mestadels autobahn där det gick. Hittills har vi betalat drygt 1000 kronor i vägavgifter, inklusive Österrike. Italien tar ju betalt för sina motorvägar, men det är inga toppenvägar direkt – så vart pengarna tar vägen är oklart, för de går nog inte till underhåll…

Misslyckad bild, vespor och för den delen motorcyklar finns det hur många som helst!

Nu ska vi kurera oss. Jag är pigg igen, men Annika kommer nog behöva ett par dagar till för att återhämta sig. Förhoppningsvis var detta den värsta dagen, och att det vänder snart.
Planen framöver är att köra mer åt sydost, alltså längre in i Italien, och besöka bondgårdar med ställplatser – äta lokalproducerat och köpa med oss bland annat olivolja.
Tanken är att vi tar oss en bit nedanför Neapel innan vi vänder hemåt. Hemresan planerar jag till cirka 6–7 dagar upp till färjan i Rostock, med några stopp i Frankrike på vägen, utan att stressa. Vi siktar på att vara hemma senast den 25 oktober

Misslyckad bild igen, skulle ha med sixtinska kapellet längst till höger, där sitter skorstenen som det kommer svart eller vit rök från då dom väljer ny påve…Fick ju med fasaden i alla fall..

Som vanligt så bor våra ungar i olika omgångar hemma i Nyköping så det inte ska vara helt obebot! Även blommorna behöver ju vatten då och då 😉

Sjukstuga i husbilen – dag 11

1 oktober 2025 / Mikael Rova

Nu har vi sjukstuga i husbilen. Jag har varit lite halvkass sedan vi åkte – en envis förkylning som inte vill släppa taget, med rinnsnuva och helt spontana hostattacker. Idag har Annika också börjat känna sig lite risig och har redan gjort kväll med en Ipren och en hög snorpapper. Vi hoppas att det inte blir värre än en vanlig bonnförkylning för hennes del också. Idag blev det besök i Vatikanstaten – en egen stat mitt inne i Rom, omgärdad av höga murar och en gigantisk säkerhetsapparat för att ta sig in. Åtminstone för oss turister! Jag läste att det bor runt 450 personer i Vatikanstaten – lagom många tycker jag. Alla känner säkert alla, lite som när vi bodde på kobben (Oaxen).

Vatikanbesök

Vi hade bokat ett besök till kl. 13.00, den här gången med guide, så vi skulle både få vägledning och lära oss något nytt. Vi lämnade campingen redan vid 11.00 – dels för att vara ute i god tid, eftersom arrangemang i Italien tenderar att vara lite kaotiska innan allt är kontrollerat och klart. Vi var på plats 12.30, alltså en halvtimme innan, och tur var väl det. Google Maps fick styra oss fram till målet – som visade sig ligga i ett litet hål i väggen precis bredvid Vatikanen. Där fick man först visa biljetten för en “inkastare” som skickade vidare mig till en reception. Bakom disken stod en tjej som samtidigt pratade italienska med en kollega, bytte till franska för att hjälpa en annan gäst, och hälsade mig välkommen på engelska. Jag fick två klisterlappar märkta med siffran 11 – det engelsktalande gänget. Snacka om att ha många bollar i luften!

Så fungerar mycket här i Rom – multitasking är en livsstil. Inte som i Sverige där vi vill ha ordning och reda. Här finns på något sätt ordning mitt i kaoset. Samma sak när vi köpte glass: man fick beställa på ett ställe och betala runt hörnet. Själv hade jag aldrig orkat med det tempot – undrar hur många som går in i väggen här?

Guidningen

Vi hittade några andra med samma klisterlappar och samlades när en koordinator ropade att vår guide Romina stod redo. Hon delade ut headset och mottagare – väldigt smart system! Hon pratade i mikrofon och vi kunde lyssna på allt utan att behöva trängas. Romina, från GetYourGuide, var fantastisk – otroligt kunnig! Vi började på Petersplatsen, och för att komma in där var det säkerhetskontroll som på flygplatsen – av med metall, genom röntgen och detektorbåge. Väl inne på Petersplatsen kunde man inte annat än imponeras. Dels över storleken, men också av känslan att stå på så historisk mark.

Romina pratade på i högt tempo om statyer, byggnader och helgon, medan vi stod i stekande sol. Efter en stund gick vi ner i det hon kallade en “grotta” – kanske en gång i tiden, men nu vackert renoverad. Där låg gamla påvar i rad i stenkistor – jag tror till och med att jag såg den förre påvens grav. Sedan bar det upp för en smal trappa – och plötsligt stod vi mitt inne i Peterskyrkan.
Alltså… man blir mållös. Kyrkan är den näst största i världen, och full av folk. Otroligt vacker, med guld, konstverk av Michelangelo och detaljer överallt. Romina berättade entusiastiskt – särskilt om en viss Bernini som avslutade bygget efter Michelangelo. Hon nämnde honom i nästan varje mening – kanske en släkting?

Vi gick runt i lugn takt mellan olika platser där hon berättade minst 6–7 minuter på varje. Efter över en timme inne i kyrkan (tillsammans med kanske 10–15 000 andra) började vi tröttna, lämnade tillbaka headseten och gick vidare på egen hand. Vi hann se den Heliga Porten innan vi till slut gav upp och begav oss ut. Vi hade varit där i över tre timmar – trots att guidningen bara var planerad till 1,5. Helt klart valuta för pengarna! Men det blev lite väl mycket, så vi kände oss rätt nöjda och lämnade Vatikanen.

Hemresan

Hungriga som vargar hittade vi en bra restaurang, åt varsin pasta och tog en iskall öl – precis vad vi behövde. Sedan gick vi mot vår pendeltågsstation. Men förstås – just idag var den avstängd på grund av något fel. Där stod vi vid 18-tiden och hade ingen aning hur vi skulle ta oss hem. En skylt hänvisade till en annan gata med ersättningsbussar, så vi knatade dit – tillsammans med 300 italienare på väg hem från jobbet. Tiden gick, ingen buss kom. Till slut dök två bussar upp – för 300 personer! Det blev fullständigt kaos. Annika lyckades pressa sig in på en, men jag kom inte med.

Jag väntade ett tag, men inga fler bussar dök upp. Till slut började jag gå nerför gatan – och där ser jag bussen Annika sitter på! Ringer henne och frågar: “Vad gör du här?” Vi bestämde att hoppa av hela grejen, hon kom ut och vi beställde en Uber istället. Chauffören Roberto – äldre, trygg och tuggummituggande – körde oss säkert genom Roms galna trafik. Han blinkade vänster och höll upp handen för att stoppa bilar från höger i korsningar – helt otroligt. Som jag sa tidigare: det finns en sorts ordning i kaoset här.

Dags att dra vidare

Sista natten i Rom, nu checkar vi ut och drar vidare. Tack Rom för den här gången! Kanske ses vi igen – men då flyger vi nog hit.
Nu styr vi kosan söderut mot Neapel och Amalfikusten. Förhoppningsvis kommer vi fram fredag eller lördag. Vi tar vanliga landsvägar – ingen motorväg – för att se mer av landet den här gången.

Colosseum – dag 10

30 september 2025 / Mikael Rova

Måndag igår, och vi hade bokat in oss på Roms turistfälla nummer ett: Colosseum, även kallat Flaviska amfiteatern, en stor antik amfiteater i Rom. Vi bokade genom ett eventföretag som vi brukar använda när vi reser, GetYourGuide. Det är en onlineplattform där man kan boka olika typer av reseupplevelser, aktiviteter och guidade turer över hela världen. Tjänsten vänder sig både till turister som vill upptäcka nya städer och till dem som vill boka biljetter till attraktioner, museer, sightseeingturer, matupplevelser, äventyrsaktiviteter och mycket mer.

Colosseum (eller Flaviska amfiteatern) är en enorm, oval amfiteater i centrala Rom, Italien. Det är en av världens mest kända byggnader och ett av antika Roms mest ikoniska monument.

🔹 Byggt: Mellan år 70–80 e.Kr., under kejsarna Vespasianus och Titus (av den flaviska dynastin – därav namnet Flaviska amfiteatern).
🔹 Användning: Det användes till gladiatorspel, djurstrider, teaterföreställningar, och ibland simulerade sjöslag. Det var ett slags antik nöjesarena.
🔹 Publik: Kunde rymma omkring 50 000–80 000 åskådare – alltså ungefär som en modern stor fotbollsarena.
🔹 Utformning: Arenan är byggd i sten och betong, med flera våningar, valv och gångar – en ingenjörsbragd för sin tid.
🔹 Symbolik: Colosseum är en symbol för Romarrikets storhet men också för dess brutala nöjen.

Idag är Colosseum en av Italiens mest besökta sevärdheter och finns med på UNESCO:s världsarvslista. Det är också en av de nya sju underverken i världen (utsedda 2007).

Resan till Colosseum gick snabbt eftersom vi börjar få kläm på kollektivtrafiken i stan. Det fungerar faktiskt riktigt bra, och man kommer ofta fram direkt till sitt planerade resmål. Vi skulle mötas på en avtalad plats ett par hundra meter från Colosseum, och med hjälp av Google Maps hittade vi fram utan problem. Fantastiskt hur mycket enklare mobiltelefoner har gjort allt, även om jag kan bli lite irriterad över hur beroende vi blivit av dem. Man är nästan “naken” utan mobil idag, även om det går. Italienarna är precis som alla andra – på tunnelbanan sitter alla med näsan i mobilen eller har högljudda samtal med Gud vet vem. Ingen större skillnad mot Sverige alltså.

Det visade sig att jag hade missat en liten detalj i bokningen, vilket visade sig vara till vår fördel. Jag trodde att vi hade bokat en rundvandring med guide, men det var istället en audioguide – man laddar ner en app som guidar dig runt i arenan. Till en början kändes det surt, men det visade sig vara väldigt smart. Vi kunde nu strosa runt i Colosseum i vår egen takt. Biljetterna säljs med löfte om förtur i kön, men vi fick ett meddelande kvällen innan att detta inte kunde garanteras beroende på hur många som bokat. Nåja, vi kom fram ändå.

Arkeologer som gräver vidare i det gamla Rom

Väl på plats fick vi vänta på vår tur att passera biljettkontrollen, som bestod av fyra steg. Först biljetten, sedan pass och biljett, därefter en full säkerhetskontroll med metalldetektor och genomsökning av väskor, och till sist ytterligare en kontroll av biljetten. Vår biljett gällde från 12:30, och man kunde komma max 15 minuter i förväg. Säkerheten är alltså hög – ingen kommer in utan noggrann genomgång.

Inne på Colosseum gick man runt under kontrollerade former, ofta i ett slags följetåg. Man släpps in i olika områden där man får en inblick i hur det såg ut förr. Vi gick runt både på markplan och på första våningen, som låg tre våningar upp. Trappstegen var höga, men väl uppe öppnade det upp sig och vi kunde röra oss mer fritt och ta bilder – många bilder blev det! Arenan i sig är mäktig och verkligen stor, otroligt hur man byggde detta för över 2000 år sedan. Inne under valven var det svalt och skönt, men ute på estraderna var det varmt och kvalmigt, och alla försökte få sina bästa bilder.

Vi tillbringade nog över en timme i arenan innan vi kände oss nöjda. Magarna började kurra, så det var dags för lunch. Ingen gourmetlunch – bara en varm macka – eftersom vi hade två mål kvar på vår biljett: Forum Romanum och Palatin. Här skiljdes våra vägar lite; Annika ville se ett ruinområde medan jag gick till ett svalt museum med gamla statyer och ett tidigare tempel. Till slut var vi rätt trötta. Värmen och alla människor tog på krafterna, så vi bestämde oss för att åka tillbaka till husbilen. Kvällen blev lugn och avslappnad, och jag orkade inte skriva inlägg då, därför kommer det först idag.

Imorgon har vi bokat ett besök hos påven i Vatikanstaten! Jag hoppas, som vanligt, på lite mindre folk, men inser att det nog bara är en önskan. Spännande blir det i alla fall att se var påven bor.

Många steg vart det – dag 8

28 september 2025 / Mikael Rova

En dag i Rom

Närmare bestämt 14 000 steg enligt stegräknaren i mobilen – och det stämmer säkert. Det känns i kroppen ikväll, men det var det värt. Idag har vi gjort en liten del av Rom. Nu var det färdigchillat – dags att ge sig ut på stan! Vi började med att leta oss fram till tunnelbanan som enligt receptionen skulle ligga fem minuter från campingen. Det stämde säkert… konstaterade vi när vi gick hem på kvällen. Men på vägen in till Rom lyckades vi snurra bort oss totalt! Vi fick gå in på en mack och fråga om vägen, och sen var det bara att försöka igen. Vi hittade till slut stationen, men det tog säkert en halvtimme – så fem minuter var lite fel. Men nu vet vi hur vi ska gå! Vi tog rygg på en lokalbo när vi gick hem och hen visade en genväg som gjorde promenaden betydligt kortare.

När vi tog tunnelbanan in kom ett av de skruttigaste tåg jag sett in på perrongen. På väg mot stan räknade vi att vi skulle passera sex stationer innan vi var framme. ”Passera” var rätt ord – tåget körde förbi tre stationer utan att stanna! Resan in tog bara 15 minuter. Det är inga utrop som berättar vilken station du är på, och du måste trycka på en stoppknapp vid dörren om du vill att tåget ska stanna. Och vid slutstationen, där vi skulle av, var perrongen plötsligt långt ner – så tåget fällde ut en trappa för att man skulle kunna kliva av!

Massor med småbilar som parkerar lite hur som!

Första intrycket av Rom

Hur var då Rom? Ja du – stort, varmt, och fullt av människor. Sjukt mycket folk överallt idag, men det var ju lördag, så kanske inte så konstigt. Vi klev av tunnelbanan, satte oss en stund och aktiverade platsdelningen på Google Maps, så vi skulle hitta varandra om vi kom bort.

Sedan började vi promenera och hamnade direkt på ett stort torg fullt av turistfällor. Där stod en snubbe målad i guld och låtsades vara robot, en clown på ett ben som blåste bubblor – och så dök det upp en ”vänlig” man som gav Annika en ros. Han började småprata och frågade var vi kom ifrån. När han hörde ”Sweden” kastade han genast ur sig några svenska ord och nämnde Hagsätra och Odenplan, mycket vanlig turistfälla. Sedan ville han veta hur många barn Annika hade, gav henne en ros till och band färgglada snören runt våra handleder – och så skulle vi pussa varandra! Ni hör ju… jag sa direkt till Annika att ”där har vi dagens första bluff”. Mycket riktigt – när han tyckte vi fått nog ville han ha betalt. Han fick 1 € (11 kr), men ville ha mer, så vi gav honom ytterligare 1 €. När vi sa stopp tog han tillbaka en av rosorna! Jaja, man lär sig. Vi fick oss i alla fall ett gott skratt.

Rolig affär

På vår väg så fanns det ju en uppsjö av affärer men den som var mest underlig och rätt kul var en som sålde gummiankor, romeduckstore och även tygankor i allehanda modeller! Jag kan tycka det var helt sjukt, dom ville 15€ för en vanlig gul gummianka. Fanns tusentals ankor i alla dess former och priser. Affären staratdes i Amsterdam 2015 och här var det så gott som fullsatt med folk, mycket underligt om du frågar mig! Gummiankor..

Spanska trappan och Fontana di Trevi

Vårt första mål blev Spanska trappan, som vi faktiskt råkade gå rakt på på vägen mot Fontana di Trevi. Jag var tvungen att googla vad trappan egentligen är känd för, men blev inte mycket klokare. Någon gubbe lät tydligen bygga den på 1700-talet. Den är stor, pampig – och full av folk. Enligt en lag från 2019 får man inte längre sitta i trappan. Den har länge varit en populär plats för turister att vila på, men nu riskerar man böter på 400 euro (drygt 4 300 kr) om man sätter sig där.

Efter Spanska trappan gick vi vidare till Fontana di Trevi – en stor och vacker fontän (det var där Anita Ekberg badade i en film på 60-talet). Hon blev tydligen känd på kuppen och levde på det sen. Även här var det hysteriskt mycket folk. Jag förstår faktiskt inte riktigt hypen – visst, fontänen är vacker och stor, men sen då?

Lunch och shopping

Efter alla dessa sevärdheter var det dags för lunch. Det blev en lasagne och en pizza – gott, men inget speciellt. Smakade ungefär som hemma. Men det var skönt att sitta ner och vila benen en stund. En stor öl slank kanske också ner – vätska är viktigt i värmen! Temperaturen låg runt 25–26 grader, så svetten rann mest hela dagen. Som rutinerad resenär hade jag såklart med mig en liten tvättlapp och en extra t-shirt. Fick även köpa en ny halmhatt, eftersom den gamla låg kvar hemma… varför skulle jag ta med den till värmen liksom? Som vanligt när vi är ute och åker så kör vi Aperol index, alltså vi brukar jämföra priset på en Aperol Spritz. Det står sig ganska bra kanske lite dyrt i Rom, vi fick en för 8€ men jag så även lite billigare och självklart fanns det dyrare, runt 10€ (110kr)

Pantheon och nya skor

Efter lunchen kände vi att det fick räcka för idag, men på vägen till tunnelbanan passade vi på att kika på Pantheon – ett stort och imponerande byggnadsverk från romarrikets tid. Även här köer och trängsel. För 55 kr kunde man gå in, men det visade sig mest vara ett stort runt rum (visserligen väldigt vackert). Vi nöjde oss med att se det utifrån och fortsatte mot stationen.

På vägen passerade vi en Skechers-butik. Annika sa: ”Kolla, där är ju de vi kollat på nätet!” Så vi gick in för att klämma och känna lite – sånt går ju inte online. Självklart dök det upp en säljare och frågade om vi ville ha hjälp. Jag skojade lite och frågade om hon hade ett par i storlek 47 – jag menar, vi är i Italien, finns det ens så stora fötter här? Men några minuter senare kom hon faktiskt tillbaka med ett par!

Jag provade, gick runt lite och de satt perfekt. Efter en hel dag i halvsunkiga tennisskor var det en dröm. Annika hittade också ett par supersnygga röda skor, så vi slog till båda två. Vi bytte direkt – på med de nya, ner med de gamla i ryggsäcken. Sen gick vi med lätta steg mot tåget hem.
Ikväll är det en väldigt lugn kväll hemma, nyduschade sitter vi och planerar söndagen då vi ska ut och åka Hop on Hop off buss!

Alla vägar bär till Rom – dag 6

26 september 2025 / Mikael Rova

Idag var det så dags för den sista körningen – turen, repan eller vad man nu vill kalla det. Nu avslutade vi vår resa till Rom. Själva körningen på cirka 40 mil var ganska händelselös, förutom att vi kört väldigt mycket i tunnlar idag. Den längsta kändes som om den aldrig tog slut, åtminstone för mig som har ett inbyggt motstånd mot tunnlar. Till och med Annika muttrade och sa att den här var ovanligt lång! Annars är det faktiskt en fröjd att köra i tunnlarna – de flesta är ljusa och upplysta, ofta med lysdioder i vägbanan eller längs kanterna som visar att man håller sig på rätt sida vägen. Vi passerade även Toscana, där vi troligen gör ett stopp på vägen hem.

Längs vägen mötte vi en kö som säkert var tre mil lång och verkade aldrig ta slut. Stackars de som rullade in i slutet och inte hade en aning om vad som väntade. Hade jag hamnat där hade jag garanterat svängt av – tålamod är inte min starka sida. Annika körde sista sträckan på 25 mil eftersom min rygg sa ifrån. Den är som den är, precis som stolarna i husbilen som inte direkt är gjorda för komfort. Det har funkat de senaste åren, men med den intensiva trafikrytmen här sitter man spänd hela tiden och då börjar det till slut göra ont.

I förorterna till Rom blev det lite hetsigt på slutet. Vår kära GPS från Sygic hade svårt att hänga med i den snabba stadstrafiken där det är tvära kast mellan olika avfarter och vägar. Det slutade med endast en felkörning, som i praktiken bara innebar ett extra varv i en något skum rondell. Vi kom ut på samma plats igen, men den här gången kunde vi välja rätt utfart. Sen var det raka spåret ner till campingen – en så kallad citycamping, ganska lik den vi stod på i Paris 2021.

Här är det mycket folk: både husbilar och husvagnar, men husbilarna dominerar helt klart. Vi checkade in och fick välja mellan två olika platser. Nu står vi på en liten hörntomt med polska och tyska grannar. Bredvid finns tydligen en fotbollsplan och ett gäng tennisbanor, så helt tyst är det inte. Och som grädde på moset går en av Roms inflygningar rakt över oss, beroende på vindriktning. Men mig stör det inte – snarare tvärtom, flygnörd som jag är.

Vi var inne runt 16-tiden, hade checkat in, tömt gråvattnet och fyllt färskvattentanken så vi klarar oss några dagar. Imorgon har vi sagt att vi inte ska göra något alls – kanske bara ta en tur in till stan som ligger ungefär 11 km bort. Härifrån går både bussar och pendeltåg; stationen ligger runt 300 meter från grindarna. Annika mår bra och jag också, förutom en seg förkylning med en förbaskad rinnsnuva jag dragit på mig. Vi är lite slitna efter 260 mil sedan i lördags, men nu blir det minst en vecka på samma plats. Husbilen Cuben har gått som på räls, evt har vi ett ljullager som inte mår så bra. Har ett skorrande ljud som jag tror kommer från höger fram hjul, eller så är det växellådan som behöver lite kärlek. Hur som helst vi är framme allt har gått bra om än aningen segt att sträckköra hela dagarna.

Ikväll har vi sutit ute och bara varit, det är varmt och skönt runt 20 grader. Solen värmer fortfarande här och nu blir det semester på riktigt. Vi har redan bokat biljetter till Peterskyrkan och Colosseum, men det blir först nästa vecka. Tills dess ska vi bara njuta, turista i största allmänhet och förhoppningsvis hitta några bra restauranger där romarna själva äter.

Bra dag – dag 5

25 september 2025 / Mikael Rova

Natten var lugn och regnig. När vi vaknade låg dimman tätt över vår nattplats – som vi faktiskt fuskade lite med! Betalmaskinen accepterade nämligen bara tyska betalkort eller mynt, och vi hade varken det ena eller det andra. Vi hade dock en 10 €-sedel i fickan och hade gladeligen betalat om någon påpekat att vi inte gjort rätt för oss.

Efter frukost åkte vi ner till centrum för att ta ut pengar och bunkra lite mat. Dagens körning blev betydligt trevligare än tidigare under veckan. Vi startade i Penzberg och styrde kosan mot Brennerpasset och Italien. Första milen gick via Garmisch-Partenkirchen, så nu har vi även passerat den kända skidorten. Ärligt talat – inte mycket att se. En lång och lite plottrig by.

Sedan började stigningen – upp, upp och ännu mer upp! Höjdmätaren i GPS:en visade över 1000 meter, och både jag och Annika tjoade högt. Man har inte roligare än man gör sig! Vi passerade byn Mittwald, såg några hus genom skogen, och fortsatte sedan vidare mot Innsbruck. Vägen tog oss över 1200 meter, dimman låg tät och småregnet kom och gick.

Gränsen till Österrike märkte vi knappt – en enkel skylt med ”Austria” och EU-stjärnorna. Mobilen pep till och välkomnade oss, och så var vi inne!

Nu började det luta utför. Mina trumhinnor fick sig en rejäl omgång, och eftersom jag var lite förkyld kändes det extra jobbigt. Skyltarna visade 5 % lutning utför, helt okej – vi har ju nya bromsar. Men när vi närmade oss Innsbruck blev det svettigare. Plötsligt dök en varningsskylt upp: 16 % lutning i en kilometer! Och därefter lite flack också en ny omgång.

Normalt hade vi kunnat motorbromsa, men vår automatlåda krånglar och växeln kan inte köras manuellt. Att bromsa ner drygt 4,2 ton är inget man gör lättvindigt, och nerverna fick jobba hårt. Dimman gjorde inte saken bättre. Mitt i allt kände vi igen en parkeringsficka på motsatt sida – där hade vi stått för tre år sedan, fast då på väg uppåt! Den gången höll vi på att elda upp motorn när GPS:en lurade in oss på samma väg.

Det blir aldrig så bra bilder men det går rejält utför här, vi satt och tittade på dom som skulle upp. Det var fullfart genom kurvan och sen sackade det direkt i uppförslutet.

Vi såg flera avkörningsfält för fordon med överhettade bromsar, och känslan var inte långt borta när vi till slut svängde in vid en pizzeria mitt i backen. Bromsarna var varma, bilen luktade bränt, och vi var ganska skakiga. En välförtjänt fikapaus senare kunde både vi och bilen svalna.

Här är nedfarten som höll på kosta oss bromsarna idag, till höger syns en bromsfålla för dom som rökt bromsarna! Pizzerian mitt i backen längst ner.

Efter dramatiken i backen fortsatte vi mot Italien. Brennerpasset väntade, resans högsta punkt på cirka 1375 meter över havet. Vägen kantades av vägarbeten och köer – vi köade uppför, rakt fram och nedför. Gränspassagen var odramatisk, lika enkel som vid Österrike.

Nu slingrade sig vägen ner genom dalgångar med äppelodlingar och vinrankor. Här råder tydligen ett subtropiskt klimat som gör att grödorna frodas. Temperaturen steg från svala +10 till sköna 16–17 grader. När bergen slutligen tog slut och vi nådde slättlandet sprack molntäcket upp, solen tittade fram och värmen steg snabbt. När vi parkerade för kvällen hade vi +26 grader – alldeles lagom!

Segt idag – dag 4

24 september 2025 / Mikael Rova

Nu är det inte lika spännande längre att köra på autobahn hela dagarna. Det kräver mycket energi eftersom det sällan blir något riktigt flyt i körningen. Här gasas det friskt, och idag när vi startade tog slätlandet slut – istället väntade backe upp och backe ner hela vägen.

Ligger man i högerfil bakom lastbilarna och drömmer sig bort blir man snart tvungen att köra om, eftersom de tappar rejält med fart i uppförsbackarna. I nedförsbackarna är det raka motsatsen – då drar de iväg i över 100 km/h tills nästa backe kommer, och så upprepas det om och om igen.

När vi vaknade imorse så satt det en inplastad lapp på framrutan. Det var en vänlig påminelse att vi inte betalat parkeringsavgiften för natten och att dom minsan anteckant vår regnr på husbilen. Betala gjorde man i kassan på kurbadet där vi vart lovade nakenbad kvällen innan!

Planen för dagen var egentligen att ta oss till Brennero på italienska sidan, men vi ändrade oss efter ett trevligt stopp på Fritz Berger i Neumarkt. Fritz Berger är en stor tillbehörsaffär för camping och uteliv, full av prylar man “villhöver”. Där hittade vi toatabletter, wc-papper, en ny kökskran till husbilen samt ett litet bord som vi placerar mellan framstolarna – perfekt som avlastningsbord för plattor, mobiler och kaffekoppen!

Dagen började dock med en riktig felkörning. Vi behövde verkligen tanka, eftersom mätaren stod på rött redan när vi startade husbilen. På kartan såg vi en mack i närheten, men först behövde vi ta oss genom byn. Det gick sådär, eftersom GPS:en valde en väg som var helt avstängd med stoppskyltar och betonghinder mitt i gatan. Hoppsan! Vi fick vända, och just då dök en tysk man upp. Han pratade bara tyska, vi bara engelska – en smula språkförbistring alltså. Till slut kom jag på ordet Kraftstoff, och då förstod han vad vi menade. Tyvärr kunde han ändå inte tala om var vi kunde tanka.

Vår GPS är en app på plattan som heter Sygic. Den är anpassad för tyngre fordon där man ställer in längd, höjd och vikt, så leder den oss (förhoppningsvis) rätt. Inte alltid blir det helt korrekt, men nästan alltid. Fördelen är att vi får vägar anpassade för lastbilar och bussar, vilket gör att vi sällan kör fel. Men som idag – när vägarbeten inte var uppdaterade – kan det bli lite stökigt!

Efter lite trixande hittade vi till slut en mack, men den låg precis vid autobahn, vilket gjorde att dieseln var rejält dyr. Kör man bara en mil bort från motorvägen kan priset skilja uppåt en krona per liter. Här råder verkligen fri konkurrens, och priserna på diesel varierar mycket. Nåväl – med 65 nya liter i tanken gav vi oss av igen, ner på A9 mot Neumarkt och nämnda Fritz Berger.

Vi startade dagen i sol, men luften var sval. Ju längre vi körde, desto gråare blev vädret, och de sista 3–4 milen fick vi både dimma och duggregn. Ikväll står vi på en ställplats i Penzberg, söder om Munchen och nu har vi bara några mil kvar till Österrike, som vi planerar att köra igenom ganska snabbt imorgon, onsdag.

Troligen blir nästa nattstopp i Carpi eller Bologna i Italien. På torsdag kör vi de sista milen och checkar in på campingen.