Idag var det så dags för den sista körningen – turen, repan eller vad man nu vill kalla det. Nu avslutade vi vår resa till Rom. Själva körningen på cirka 40 mil var ganska händelselös, förutom att vi kört väldigt mycket i tunnlar idag. Den längsta kändes som om den aldrig tog slut, åtminstone för mig som har ett inbyggt motstånd mot tunnlar. Till och med Annika muttrade och sa att den här var ovanligt lång! Annars är det faktiskt en fröjd att köra i tunnlarna – de flesta är ljusa och upplysta, ofta med lysdioder i vägbanan eller längs kanterna som visar att man håller sig på rätt sida vägen. Vi passerade även Toscana, där vi troligen gör ett stopp på vägen hem.
Längs vägen mötte vi en kö som säkert var tre mil lång och verkade aldrig ta slut. Stackars de som rullade in i slutet och inte hade en aning om vad som väntade. Hade jag hamnat där hade jag garanterat svängt av – tålamod är inte min starka sida. Annika körde sista sträckan på 25 mil eftersom min rygg sa ifrån. Den är som den är, precis som stolarna i husbilen som inte direkt är gjorda för komfort. Det har funkat de senaste åren, men med den intensiva trafikrytmen här sitter man spänd hela tiden och då börjar det till slut göra ont.
I förorterna till Rom blev det lite hetsigt på slutet. Vår kära GPS från Sygic hade svårt att hänga med i den snabba stadstrafiken där det är tvära kast mellan olika avfarter och vägar. Det slutade med endast en felkörning, som i praktiken bara innebar ett extra varv i en något skum rondell. Vi kom ut på samma plats igen, men den här gången kunde vi välja rätt utfart. Sen var det raka spåret ner till campingen – en så kallad citycamping, ganska lik den vi stod på i Paris 2021.
Här är det mycket folk: både husbilar och husvagnar, men husbilarna dominerar helt klart. Vi checkade in och fick välja mellan två olika platser. Nu står vi på en liten hörntomt med polska och tyska grannar. Bredvid finns tydligen en fotbollsplan och ett gäng tennisbanor, så helt tyst är det inte. Och som grädde på moset går en av Roms inflygningar rakt över oss, beroende på vindriktning. Men mig stör det inte – snarare tvärtom, flygnörd som jag är.
Vi var inne runt 16-tiden, hade checkat in, tömt gråvattnet och fyllt färskvattentanken så vi klarar oss några dagar. Imorgon har vi sagt att vi inte ska göra något alls – kanske bara ta en tur in till stan som ligger ungefär 11 km bort. Härifrån går både bussar och pendeltåg; stationen ligger runt 300 meter från grindarna. Annika mår bra och jag också, förutom en seg förkylning med en förbaskad rinnsnuva jag dragit på mig. Vi är lite slitna efter 260 mil sedan i lördags, men nu blir det minst en vecka på samma plats. Husbilen Cuben har gått som på räls, evt har vi ett ljullager som inte mår så bra. Har ett skorrande ljud som jag tror kommer från höger fram hjul, eller så är det växellådan som behöver lite kärlek. Hur som helst vi är framme allt har gått bra om än aningen segt att sträckköra hela dagarna.
Ikväll har vi sutit ute och bara varit, det är varmt och skönt runt 20 grader. Solen värmer fortfarande här och nu blir det semester på riktigt. Vi har redan bokat biljetter till Peterskyrkan och Colosseum, men det blir först nästa vecka. Tills dess ska vi bara njuta, turista i största allmänhet och förhoppningsvis hitta några bra restauranger där romarna själva äter.
