Som det låter för vi just nu ett krig mot ett gäng myror som beslutat sig för att ockupera vår husbil.
Men först – låt oss backa bandet en dag.

Igår lämnade vi Pompeji efter fyra fina dagar. Nu ska vi vända nosen mot norr igen, eller nja… vi kommer nog att zickzacka oss fram en hel del. Vi har ju fortfarande några dagar kvar till färjan den 23 oktober från Rostock i Tyskland. Jag hade hittat en ställplats, Scuderie del Peschio på en bondgård mitt ute i ingenstans. Men när vi kom fram visade det sig att jordbruket lagts ner redan 2008 – lite snopet faktiskt. Jag hade ju förväntat mig lite kossor, grisar och höns. Det fanns inte ens en gårdskatt!

Nåväl, ställplatsen fanns kvar, och kontrasten mot att stå i Pompeji kunde inte varit större. Här var det absolut knäpptyst – bara fåglarna hördes och hästarna i hagen som frustade.Vi hade kanonväder, 23–24 grader varmt, så ut med bord och stolar – dags för en klassisk stödbensöl!
Körningen hit var cirka 14 mil, och de sista 5–6 kilometrarna gick på vägar som var helt galet trasiga, med sprickor och nivåskillnader som hette duga. Men husbilen är rätt hög, så det gick ändå bra.

Ägaren till gården, Francesco, var en väldigt tillgiven och ödmjuk man. Det visade sig att han lagt ner verksamheten 2008, när den stora ekonomiska kraschen slog till. Han hade tidigare haft en buffelfarm där han tillverkade buffel mozzarella – den äkta varan gjord på mjölk från asiatiska vattenbufflar. På gården fanns också en restaurang som Francesco drev tillsammans med sin hustru, lika vänlig som han själv.
Att stå där var helt gratis, förutom om man ville ha el (5 €). Men vi har ju nytt litiumbatteri på 320 Ah, och efter att ha haft ström påkopplad i Pompeji behövde vi inte koppla upp oss.

Restaurangen öppnade 19.30 på kvällen – och det var liksom hela grejen. De räknade med att gästerna skulle äta där. Självklart var det inget tvång, men efter att ha läst recensionerna från tidigare besökare kändes valet rätt givet.
Vad är väl fiskpinnar i husbilen mot en trerätters middag på en italiensk lantrestaurang? Vi kom i tid (för en gångs skull!) och det blev trerätters för mig medan Annika nöjde sig med två rätter.

Italienska menyer kan vara lite kluriga. En typisk middag består av flera rätter i följd:

• Antipasto – förrätt
• Primo – pasta- eller risrätt
• Secondo – huvudrätt med kött, fisk eller fågel
• Contorno – tillbehör som sallad eller grönsaksröra
• Dolce – dessert

Italiensk mat är känd för sina enkla, färska råvaror – olivolja, tomater, basilika, parmesan och lokala produkter.

Maten var helt fantastisk!

Till förrätt fick vi flarn med gorgonzola och stekta päron, sedan en pasta med ragu (blandat kött – typ katt, råtta, hamster… nej, skojar bara!). Annika var mätt där, hon fick sin favorit, lever..men jag hade beställt kanin, så det var bara att tugga i sig. Har aldrig ätit kanin förut – smakade som kött, helt okej men ingen större sensation. Vi delade på en halv flaska vin och avslutade med varsin espresso – en riktig italiensk klassiker, fast i minsta laget. En slurk, sen var koppen tom!
Hela kalaset gick på cirka 700 kronor, och det var värt varenda krona. Så fick Francesco ihop ”hyran” för ställplatsen, och vi fick en oförglömlig kväll med fantastisk mat och trevligt sällskap.

Mot italienska västkusten

I morse, efter att ha sovit som stockar efter det där taberaset, var det dags att rulla vidare.
Planen är att ta oss till kusten ovanför Rom. Från början tänkte vi köra tvärs över Italien och följa östkusten upp mot Bologna, men när vi kollade vädret blev det direkt kursändring – värmen var tillbaka på västkusten! Så nu följer vi den vägen upp mot Frankrike. Ingen brådska – vi har lärt oss från tidigare resor att börja dra oss hemåt i tid, så vi slipper hetsköra sista dagarna för att hinna med färjan. I värsta fall kan vi ta vägen upp genom Danmark, men den är sååå tråkig. Bättre att ta färjan – sex timmar, och så är man direkt i Sverige. Dessutom sparar vi drygt 20 mil.

Myrornas återkomst

Och så till vårt pågående krig mot myrorna…Vi upptäckte för drygt en vecka sedan – kanske lite tidigare – att vi hade fått in lite myror i husbilen. De är pyttesmå, men ändå: myror. Någon enstaka dök upp vid köksbordet eller inne på toan, men vi brydde oss inte särskilt mycket. Tänkte att de väl råkat smita in någonstans när vi stått still.

Men… det visade sig vara mer än så. Ikväll hade jag tagit fram kött (Annika vill ha kött då och då) och lagt den tomma förpackningen på papperskorgen. Tänkte inte mer på det – men efter 20–25 minuter skulle jag kasta något och upptäckte till min fasa ett myrtåg från taket, längs väggen och ner mot papperskorgen!

”Wohooo, Annika, kolla!” ropade jag.
”Men vafan, var kom de ifrån?” sa hon.
Det var alltså hundratals av dessa minimodeller, marscherande i full ordning.
”Var har du giftet?” säger hon.
Jag tar fram vår miljövänliga Radar-burk, inköpt i Slovenien (eller var det Kroatien?). Minns inte – men effektiv är den! Muhahaha.

Myrorna fick en dusch och dog bokstavligen i steget. Så nu är ställningen: Myrorna – Husbilen Cuben: 0–1.

Vi får se hur det slutar. Jag räknar med att några följer med hem, men då väntar en kall överraskning när husbilen ställs av och minusgraderna kommer.
Inget att hetsa upp sig för egentligen – de finns där, och vi bekämpar dem vartefter. Men lite mycket blev det allt, när de kom i hundratal på så kort tid!

Ikväll (fredag) står vi strax utanför Ceprano. Tanken i morgon, lördag, är att runda Rom på insidan och sedan dra oss mot kusten.