Dagen till ära hade vi bokat en tripp upp på Vesuvius – jag menar, det vore ju dumt att inte besöka vulkanen när vi ändå är på plats. Sagt och gjort – 700 kronor fattigare hade vi nu biljetter till bussen som skulle ta oss till Vesuvius, samt inträdet till själva vulkanområdet. Bussen skulle ta oss nästan hela vägen upp – bara 200 meter kvar till toppen, enligt guiden. Det som inte framgick var hur &%¤%# brant den där backen var! Dessutom slingrade den sig upp i ett zigzag-mönster. Och så ska tilläggas: det var bara en vecka sedan vi låg däckade i feber efter en envis förkylning – och nu var vi alltså på väg att bestiga en vulkan. Hur sjukt är inte det?

Resan började på campingen, där vi blev upphämtade av en minibuss som tog oss till mötesplatsen, cirka två kilometer bort. Där bytte vi till en större buss tillsammans med ett gäng andra vulkanentusiaster som också skulle upp till toppen. Färden började i ett typiskt italienskt hetsigt tempo ut mot Vesuvio. Det var längre än vi trott – trots att vulkanen såg så nära ut från campingen. Själva bussfärden blev en upplevelse i sig: bra fart uppför, smala serpentinvägar med 180-graderskurvor, och möten med bussar, bilar, motorcyklar, cyklister… ja, alla möjliga fordon som var på väg både upp och ner.

Trots att körningen kändes smått livsfarlig måste jag säga att förarna hade stenkoll. De visste exakt var de hade både sitt eget och andras fordon. Väl uppe klev vi av bussen – och herregud vad kallt det var! Svinkallt! Jag stod där i shorts och luvjacka med en t-shirt under och tänkte: Ge mig mössa och vantar, tack. En envis, isande vind blåste från alla håll.

Annika drog iväg som en gasell så klart, medan jag redan efter 20–30 meter kände att det här skulle bli tufft. Men jag tänkte: jag kör på, så får vi se hur långt jag kommer. Steg för steg, ibland långsammare än en snigel, kämpade jag mig uppför den branta stigen – som för övrigt var så bred att man hade kunnat köra bil där! Min plan från början var att gå så långt jag orkade, och om jag mötte Annika på vägen ner skulle jag vända. Men eftersom jag mötte henne på toppen, så slapp jag gräma mig över att vara “så nära men ändå inte”.

Jag fick stanna ofta för att känna efter: hur går det, orkar jag, andas jag okej? Inte så konstigt att det tog på krafterna, med tanke på att jag hade feber så sent som i lördags. Jag blev dessutom omkörd av en hel del pigga pensionärer, men vad gör det! Utsikten hela vägen upp var fantastisk, så jag passade på att ta en hel del bilder under mina pauser. Den sista sträckan var både lång och brant, och där var jag faktiskt nära att ge upp. Men så hörde jag ett samtal bakom mig – någon som var på väg ner berättade för en annan att “nu är det bara 140–150 meter kvar, sen kommer en toppstuga och det blir flackare.”

Japp – på’t igen! Tre stopp senare stod även jag vid toppstugan. Där blev det fruktpaus och vatten, och jag satt länge och bara njöt av att ha tagit mig dit. Efter vilan fortsatte jag uppför, men nu var det betydligt flackare, så jag kunde till och med öka tempot lite. Då mötte jag Annika – hon hade redan gått hela vägen runt kratern, fotat massor och var på väg ner igen. Hon såg faktiskt lite förvånad ut när hon mötte mig där uppe, haha!
Tjurskallen vann idag.

Vesuvius var ju självklart mäktigt att gå på, det är ju en levande vulkan som hade sitt senaste utbrott 1944. Vi såg att det rök lite här och var inne i kratern, men geologerna har full koll på aktivitet så det är ingen fara att besöka. Vid toppstugan så såldes det varm choklad á 3€ koppen. Fanns även en liten restaurang med pasta och pizza såklart. WC lämnar jag därhän, äckligare ställe har jag väll sälan besökt. Fattar inte hur folk kan lyckas med att grisa ner något så fullständigt. Där bussarna släppte av oss så är det ju självklart en del turiststånd som säljer allehanda krims krams från Vesuvius. Lavastenar, tröjor, smycken etc, men det är rätt ok säljarna är inte speciellt påflugna utan ett nej är ett nej!