Bra dag – dag 5

Natten var lugn och regnig. När vi vaknade låg dimman tätt över vår nattplats – som vi faktiskt fuskade lite med! Betalmaskinen accepterade nämligen bara tyska betalkort eller mynt, och vi hade varken det ena eller det andra. Vi hade dock en 10 €-sedel i fickan och hade gladeligen betalat om någon påpekat att vi inte gjort rätt för oss.

Efter frukost åkte vi ner till centrum för att ta ut pengar och bunkra lite mat. Dagens körning blev betydligt trevligare än tidigare under veckan. Vi startade i Penzberg och styrde kosan mot Brennerpasset och Italien. Första milen gick via Garmisch-Partenkirchen, så nu har vi även passerat den kända skidorten. Ärligt talat – inte mycket att se. En lång och lite plottrig by.

Sedan började stigningen – upp, upp och ännu mer upp! Höjdmätaren i GPS:en visade över 1000 meter, och både jag och Annika tjoade högt. Man har inte roligare än man gör sig! Vi passerade byn Mittwald, såg några hus genom skogen, och fortsatte sedan vidare mot Innsbruck. Vägen tog oss över 1200 meter, dimman låg tät och småregnet kom och gick.

Gränsen till Österrike märkte vi knappt – en enkel skylt med ”Austria” och EU-stjärnorna. Mobilen pep till och välkomnade oss, och så var vi inne!

Nu började det luta utför. Mina trumhinnor fick sig en rejäl omgång, och eftersom jag var lite förkyld kändes det extra jobbigt. Skyltarna visade 5 % lutning utför, helt okej – vi har ju nya bromsar. Men när vi närmade oss Innsbruck blev det svettigare. Plötsligt dök en varningsskylt upp: 16 % lutning i en kilometer! Och därefter lite flack också en ny omgång.

Normalt hade vi kunnat motorbromsa, men vår automatlåda krånglar och växeln kan inte köras manuellt. Att bromsa ner drygt 4,2 ton är inget man gör lättvindigt, och nerverna fick jobba hårt. Dimman gjorde inte saken bättre. Mitt i allt kände vi igen en parkeringsficka på motsatt sida – där hade vi stått för tre år sedan, fast då på väg uppåt! Den gången höll vi på att elda upp motorn när GPS:en lurade in oss på samma väg.

Vi såg flera avkörningsfält för fordon med överhettade bromsar, och känslan var inte långt borta när vi till slut svängde in vid en pizzeria mitt i backen. Bromsarna var varma, bilen luktade bränt, och vi var ganska skakiga. En välförtjänt fikapaus senare kunde både vi och bilen svalna.

Efter dramatiken i backen fortsatte vi mot Italien. Brennerpasset väntade, resans högsta punkt på cirka 1375 meter över havet. Vägen kantades av vägarbeten och köer – vi köade uppför, rakt fram och nedför. Gränspassagen var odramatisk, lika enkel som vid Österrike.

Nu slingrade sig vägen ner genom dalgångar med äppelodlingar och vinrankor. Här råder tydligen ett subtropiskt klimat som gör att grödorna frodas. Temperaturen steg från svala +10 till sköna 16–17 grader. När bergen slutligen tog slut och vi nådde slättlandet sprack molntäcket upp, solen tittade fram och värmen steg snabbt. När vi parkerade för kvällen hade vi +26 grader – alldeles lagom!