Månad: oktober 2025 (Sida 2 av 2)

Myrornas krig på riktigt – dag 20

10 oktober 2025 / Mikael Rova

Som det låter för vi just nu ett krig mot ett gäng myror som beslutat sig för att ockupera vår husbil.
Men först – låt oss backa bandet en dag.

Igår lämnade vi Pompeji efter fyra fina dagar. Nu ska vi vända nosen mot norr igen, eller nja… vi kommer nog att zickzacka oss fram en hel del. Vi har ju fortfarande några dagar kvar till färjan den 23 oktober från Rostock i Tyskland. Jag hade hittat en ställplats, Scuderie del Peschio på en bondgård mitt ute i ingenstans. Men när vi kom fram visade det sig att jordbruket lagts ner redan 2008 – lite snopet faktiskt. Jag hade ju förväntat mig lite kossor, grisar och höns. Det fanns inte ens en gårdskatt!

Nåväl, ställplatsen fanns kvar, och kontrasten mot att stå i Pompeji kunde inte varit större. Här var det absolut knäpptyst – bara fåglarna hördes och hästarna i hagen som frustade.Vi hade kanonväder, 23–24 grader varmt, så ut med bord och stolar – dags för en klassisk stödbensöl!
Körningen hit var cirka 14 mil, och de sista 5–6 kilometrarna gick på vägar som var helt galet trasiga, med sprickor och nivåskillnader som hette duga. Men husbilen är rätt hög, så det gick ändå bra.

Ägaren till gården, Francesco, var en väldigt tillgiven och ödmjuk man. Det visade sig att han lagt ner verksamheten 2008, när den stora ekonomiska kraschen slog till. Han hade tidigare haft en buffelfarm där han tillverkade buffel mozzarella – den äkta varan gjord på mjölk från asiatiska vattenbufflar. På gården fanns också en restaurang som Francesco drev tillsammans med sin hustru, lika vänlig som han själv.
Att stå där var helt gratis, förutom om man ville ha el (5 €). Men vi har ju nytt litiumbatteri på 320 Ah, och efter att ha haft ström påkopplad i Pompeji behövde vi inte koppla upp oss.

Restaurangen öppnade 19.30 på kvällen – och det var liksom hela grejen. De räknade med att gästerna skulle äta där. Självklart var det inget tvång, men efter att ha läst recensionerna från tidigare besökare kändes valet rätt givet.
Vad är väl fiskpinnar i husbilen mot en trerätters middag på en italiensk lantrestaurang? Vi kom i tid (för en gångs skull!) och det blev trerätters för mig medan Annika nöjde sig med två rätter.

Italienska menyer kan vara lite kluriga. En typisk middag består av flera rätter i följd:

Antipasto – förrätt
Primo – pasta- eller risrätt
Secondo – huvudrätt med kött, fisk eller fågel
Contorno – tillbehör som sallad eller grönsaksröra
Dolce – dessert

Italiensk mat är känd för sina enkla, färska råvaror – olivolja, tomater, basilika, parmesan och lokala produkter.

Maten var helt fantastisk!

Till förrätt fick vi flarn med gorgonzola och stekta päron, sedan en pasta med ragu (blandat kött – typ katt, råtta, hamster… nej, skojar bara!). Annika var mätt där, hon fick sin favorit, lever..men jag hade beställt kanin, så det var bara att tugga i sig. Har aldrig ätit kanin förut – smakade som kött, helt okej men ingen större sensation. Vi delade på en halv flaska vin och avslutade med varsin espresso – en riktig italiensk klassiker, fast i minsta laget. En slurk, sen var koppen tom!
Hela kalaset gick på cirka 700 kronor, och det var värt varenda krona. Så fick Francesco ihop ”hyran” för ställplatsen, och vi fick en oförglömlig kväll med fantastisk mat och trevligt sällskap.

Mot italienska västkusten

I morse, efter att ha sovit som stockar efter det där taberaset, var det dags att rulla vidare.
Planen är att ta oss till kusten ovanför Rom. Från början tänkte vi köra tvärs över Italien och följa östkusten upp mot Bologna, men när vi kollade vädret blev det direkt kursändring – värmen var tillbaka på västkusten! Så nu följer vi den vägen upp mot Frankrike. Ingen brådska – vi har lärt oss från tidigare resor att börja dra oss hemåt i tid, så vi slipper hetsköra sista dagarna för att hinna med färjan. I värsta fall kan vi ta vägen upp genom Danmark, men den är sååå tråkig. Bättre att ta färjan – sex timmar, och så är man direkt i Sverige. Dessutom sparar vi drygt 20 mil.

Myrornas återkomst

Och så till vårt pågående krig mot myrorna…Vi upptäckte för drygt en vecka sedan – kanske lite tidigare – att vi hade fått in lite myror i husbilen. De är pyttesmå, men ändå: myror. Någon enstaka dök upp vid köksbordet eller inne på toan, men vi brydde oss inte särskilt mycket. Tänkte att de väl råkat smita in någonstans när vi stått still.

Men… det visade sig vara mer än så. Ikväll hade jag tagit fram kött (Annika vill ha kött då och då) och lagt den tomma förpackningen på papperskorgen. Tänkte inte mer på det – men efter 20–25 minuter skulle jag kasta något och upptäckte till min fasa ett myrtåg från taket, längs väggen och ner mot papperskorgen!

”Wohooo, Annika, kolla!” ropade jag.
”Men vafan, var kom de ifrån?” sa hon.
Det var alltså hundratals av dessa minimodeller, marscherande i full ordning.
”Var har du giftet?” säger hon.
Jag tar fram vår miljövänliga Radar-burk, inköpt i Slovenien (eller var det Kroatien?). Minns inte – men effektiv är den! Muhahaha.

Myrorna fick en dusch och dog bokstavligen i steget. Så nu är ställningen: Myrorna – Husbilen Cuben: 0–1.

Vi får se hur det slutar. Jag räknar med att några följer med hem, men då väntar en kall överraskning när husbilen ställs av och minusgraderna kommer.
Inget att hetsa upp sig för egentligen – de finns där, och vi bekämpar dem vartefter. Men lite mycket blev det allt, när de kom i hundratal på så kort tid!

Ikväll (fredag) står vi strax utanför Ceprano. Tanken i morgon, lördag, är att runda Rom på insidan och sedan dra oss mot kusten.

Vesuvius – dag 18

9 oktober 2025 / Mikael Rova

Dagen till ära hade vi bokat en tripp upp på Vesuvius – jag menar, det vore ju dumt att inte besöka vulkanen när vi ändå är på plats. Sagt och gjort – 700 kronor fattigare hade vi nu biljetter till bussen som skulle ta oss till Vesuvius, samt inträdet till själva vulkanområdet. Bussen skulle ta oss nästan hela vägen upp – bara 200 meter kvar till toppen, enligt guiden. Det som inte framgick var hur &%¤%# brant den där backen var! Dessutom slingrade den sig upp i ett zigzag-mönster. Och så ska tilläggas: det var bara en vecka sedan vi låg däckade i feber efter en envis förkylning – och nu var vi alltså på väg att bestiga en vulkan. Hur sjukt är inte det?

Resan började på campingen, där vi blev upphämtade av en minibuss som tog oss till mötesplatsen, cirka två kilometer bort. Där bytte vi till en större buss tillsammans med ett gäng andra vulkanentusiaster som också skulle upp till toppen. Färden började i ett typiskt italienskt hetsigt tempo ut mot Vesuvio. Det var längre än vi trott – trots att vulkanen såg så nära ut från campingen. Själva bussfärden blev en upplevelse i sig: bra fart uppför, smala serpentinvägar med 180-graderskurvor, och möten med bussar, bilar, motorcyklar, cyklister… ja, alla möjliga fordon som var på väg både upp och ner.

Trots att körningen kändes smått livsfarlig måste jag säga att förarna hade stenkoll. De visste exakt var de hade både sitt eget och andras fordon. Väl uppe klev vi av bussen – och herregud vad kallt det var! Svinkallt! Jag stod där i shorts och luvjacka med en t-shirt under och tänkte: Ge mig mössa och vantar, tack. En envis, isande vind blåste från alla håll.

Annika drog iväg som en gasell så klart, medan jag redan efter 20–30 meter kände att det här skulle bli tufft. Men jag tänkte: jag kör på, så får vi se hur långt jag kommer. Steg för steg, ibland långsammare än en snigel, kämpade jag mig uppför den branta stigen – som för övrigt var så bred att man hade kunnat köra bil där! Min plan från början var att gå så långt jag orkade, och om jag mötte Annika på vägen ner skulle jag vända. Men eftersom jag mötte henne på toppen, så slapp jag gräma mig över att vara “så nära men ändå inte”.

Jag fick stanna ofta för att känna efter: hur går det, orkar jag, andas jag okej? Inte så konstigt att det tog på krafterna, med tanke på att jag hade feber så sent som i lördags. Jag blev dessutom omkörd av en hel del pigga pensionärer, men vad gör det! Utsikten hela vägen upp var fantastisk, så jag passade på att ta en hel del bilder under mina pauser. Den sista sträckan var både lång och brant, och där var jag faktiskt nära att ge upp. Men så hörde jag ett samtal bakom mig – någon som var på väg ner berättade för en annan att “nu är det bara 140–150 meter kvar, sen kommer en toppstuga och det blir flackare.”

Japp – på’t igen! Tre stopp senare stod även jag vid toppstugan. Där blev det fruktpaus och vatten, och jag satt länge och bara njöt av att ha tagit mig dit. Efter vilan fortsatte jag uppför, men nu var det betydligt flackare, så jag kunde till och med öka tempot lite. Då mötte jag Annika – hon hade redan gått hela vägen runt kratern, fotat massor och var på väg ner igen. Hon såg faktiskt lite förvånad ut när hon mötte mig där uppe, haha!
Tjurskallen vann idag.

Vesuvius var ju självklart mäktigt att gå på, det är ju en levande vulkan som hade sitt senaste utbrott 1944. Vi såg att det rök lite här och var inne i kratern, men geologerna har full koll på aktivitet så det är ingen fara att besöka. Vid toppstugan så såldes det varm choklad á 3€ koppen. Fanns även en liten restaurang med pasta och pizza såklart. WC lämnar jag därhän, äckligare ställe har jag väll sälan besökt. Fattar inte hur folk kan lyckas med att grisa ner något så fullständigt. Där bussarna släppte av oss så är det ju självklart en del turiststånd som säljer allehanda krims krams från Vesuvius. Lavastenar, tröjor, smycken etc, men det är rätt ok säljarna är inte speciellt påflugna utan ett nej är ett nej!

Se hela filmen det blir tight!

Pompei – dag 17

7 oktober 2025 / admin

Idag var det dags att besöka Pompeji.
Vår camping ligger bara cirka 200 meter från huvudentrén, så det var ingen större ansträngning att ta sig dit. Vi hade bokat biljetter redan igår via nätet och skulle få dem i en app, bara vi laddade ner den. Sagt och gjort – biljetterna dök upp precis som de skulle, så allt verkade vara i sin ordning.

Vi promenerade över gatan för att lösa in biljetterna, men där började det hela bli lite rörigt – på klassiskt italienskt vis! Vi fick veta att det fanns ett biljettkontor där man, mot uppvisande av bokningen, kunde hämta ut sina riktiga pappersbiljetter. Efter en del irrande och letande hittade vi till slut rätt kiosk. Vi köade i högst fem minuter och när det blev vår tur tog receptionisten mobilen för att kontrollera bokningsnumret.

Och här kommer det roliga: jag hade alltså fixat hela bokningen och betalningen online, men hon satte sig ändå med en stor bunt pappersbiljetter och började leta upp våra två manuellt! Till slut fick vi våra biljetter – på riktigt papper. Ja, Italien i ett nötskal!

Pompeji var betydligt större än vad vi föreställt oss.
Det är mycket mer än de förkolnade kropparna man brukar se på bilder. Staden Pompei är enorm och var faktiskt den näst största i Romarriket efter Rom själv. En blomstrande hamnstad som handlade med hela världen. Det finns hur mycket som helst att se – vi gick gata upp och gata ner och fotade massor. Jag kommer lägga upp bonusbilder när jag får bättre uppkoppling.

Överallt syns spår av att detta var en rik och kulturellt avancerad stad. Väggmålningar, mosaiker och ruinerna talar sitt tydliga språk om ett folk som levde med stil och stolthet.

Imorgon, onsdag, bär det av upp på Vesuvius.
Vi har bokat en bussutflykt som tar oss nästan hela vägen upp till toppen p Vesuvius, som ligger på 1 200 meters höjd. Bussen stannar vid 1 000 meter, och därifrån får vi gå resten av vägen. Det kan bli ganska ansträngande, särskilt eftersom vi nyligen varit förkylda, men vi ger det ett försök. Det vore ju märkligt att inte bestiga Vesuvius när man är bara 1,5 mil ifrån – man vet ju aldrig om man får chansen igen.

Just nu kör vi bara på husbilens inbyggda batteri. Jag lyckades nämligen bränna invertern innan vi åkte, så jag har ingen 220-voltsomvandlare – och den behöver datorns laddare. Därför skriver jag i blixtens hastighet just nu!

Ikväll tog vi en sväng till det som campingen kallade sin ”enklare mataffär”.
Det visade sig vara en stor och välfylld butik med det mesta man kan tänka sig – och lite till. Vi behövde bara komplettera med frukostgrejer som yoghurt och mjölk. På vägen tillbaka passerade vi en pizzeria och bestämde oss för att skjuta upp fiskpinnarna till imorgon.

Vi beställde varsin Margherita och, för en gångs skull, en karaff vin. När den kom in blev vi dock lite förvånade – karaffen var pytteliten! Vi hade förväntat oss minst en halvliter, men det som kom in såg mer ut som en liten mjölkkanna för finfika. När vi var i Kroatien för sex år sedan och beställde en karaff fick vi en hel liter – men så var inte fallet här!

På´t igen – dag 15

6 oktober 2025 / admin

Man kan säga att det börjar ordna upp sig, men vi är rätt slitna efter förra veckans och helgens sjukstuga. Vi knaprar Ipren och kör näsdroppar! Annika började känna sig krasslig redan på tisdag kväll, hade feber på onsdagen och var feberfri på torsdagen – men fortfarande snuvig och trött. Det gjorde att vi bestämde oss för att ta en extra natt i Rom innan vi drog vidare söderut.

Jag själv började hosta i fredags när vi körde till Sperlonga, en ställplats vi hade letat fram och som fick bli vår bas under helgen. Planen var egentligen att stanna två nätter, men det fick bli en extra natt även där. Jag hade exakt samma symtom som Annika, men låg ungefär en dag efter i förloppet. Väldigt märkligt – men nu verkar vi ha kommit igenom det värsta. Vi är fortfarande slitna och inte helt i form, men tillräckligt friska för att idag ta oss ner till Pompei! Så här efterår så åkte vi ju en hel del kommunalt i Rom så inte oväntat vi vart smittade av en bacill på tåg eller tunnelbana.

Nu måste jag bara få ventilera lite om den italienska trafiken och vägnätet. Att trafiken överhuvudtaget fungerar här är ett under, och att det inte sker fler olyckor är en gåta. Folk kör över heldragna linjer, korsar markerade zoner, gör omkörningar med tre i bredd, och motorcyklar kryssar vilt mellan bilarna. Det händer hela tiden att någon kör rakt ut framför en. Italienska bilister är, helt ärligt, en ren galenskap och en fara för sin omgivning.

Att sitta och prata i telefon på motorvägen verkar vara helt normalt, liksom att pilla med mobilen – eller flickvännen. Till och med omkörningar på heldraget precis bredvid en poliskontroll verkar vara helt okej. Polisen gör ingenting! Jag är verkligen less på den italienska trafiken, och vägnätet är inte mycket bättre. Idag körde vi drygt 14 mil, till största delen på enkelfilig väg med mötande trafik, och vägarna är rent ut sagt bedrövliga – fulla av sprickor, hål och ojämnheter.

När vi körde större delen av sträckan på motorväg var det dessutom skarvar var femtonde meter – babam babam babam – hela vägen. Till slut började jag undra om bilen verkligen skulle hålla ihop eller falla i bitar. Vägarna är så eftersatta, och till och med betalvägarna är i lika dåligt skick. Jag tänker ju att när man betalar för att köra motorväg, så borde pengarna gå till underhåll – men uppenbarligen inte här. Jag ser verkligen inte fram emot hemresan… åtminstone inte förrän vi kommit ut ur Italien.

MEN – trots sjukdomar och elände har vi det bra! Eller som Annika sa ikväll: ”Nu vet vi hur det är att vara sjuk i husbilen!” Vi har faktiskt aldrig tidigare varit så sjuka att vi blivit liggande, så det här var en ny erfarenhet. Samtidigt är det lite stressande när man är på semester och dagarna är räknade.

Vi stod kvar i Rom fram till i fredags och drog sedan vidare mot Pompei, där vi är nu. Vi sa att vi tar oss ut ur Rom, kör cirka tio mil och stannar – så får vi se hur länge vi blir kvar. Vi hittade en liten semesterort som heter Sperlonga, där det fanns en trevlig ställplats med all service man kan önska sig, bara ett par hundra meter från Medelhavet.

Igår tog vi vår första promenad ner till havet – och vilket hav! Vi var helt ensamma på stranden, det blåste rejält och stora vågor rullade in från havet. Så härligt att få känna havsbruset igen, det är verkligen något speciellt. Idag kände vi oss så pass pigga att vi körde vidare, och ikväll är vi som sagt i Pompei. Vi har bokat biljetter till imorgon, tisdag, för att gå in och titta på utgrävningarna. För mig har Pompei alltid varit ”byn som försvann i vulkanutbrottet”, men uppenbarligen finns det mycket mer att se.

Här är det lite lugnare än i Rom. Vi står på Camping Spartacus, bara 150–200 meter från huvudentrén till utgrävningarna – perfekt för två slitna sjuklingar! Vesuvio tronar i bakgrunden, ett mäktigt berg (eller vulkan) som verkar rätt stilla just nu, inte ens en liten rökplym har vi sett. Bästa var att vi hittade en stormarknad där vi kunde bunkra lite mat inför våra dagar här.

Ställplats i Sperlånga vårt sjukläger i helgen!

Och som svensk så avslutar vi med lite väder! Det håller i sig. Det regnade lite i lördags – eller var det igår? Jag har faktiskt tappat kollen på dagarna men tempen ligger på ca 21-23 grader just nu på dagarna. Helt ok för oss nordbor!

Vilodag – dag 14

4 oktober 2025 / admin

Annikas förkylning som jag trodde jag skulle slippa tog ett bra grepp på mig inatt 😵‍💫 så bloggen är stängd en dag eller två.

Closed, closed och closed igen – dag 13

3 oktober 2025 / Mikael Rova

Idag tog vi tjuren vid hornen och lämnade ett hetsigt och stökigt Rom. Annika är piggare, men det dröjer nog ett par dagar till innan hon är helt på banan igen.
Vi hade nästan gjort klart husbilen redan på torsdagskvällen, så det sista som återstod var att tömma gråvattnet (disk- och tvättvatten), vira ihop elkabeln och plocka ihop inne så inget far runt under färden. Det brukar ändå alltid skramla till av något vi glömt! Om inte annat så brukar alla sex lådor under diskbänken rasa ut och det låter rätt bra.

Jag har till och med gjort en checklista som vi går igenom snabbt innan vi startar, så vi inte glömmer något. När vi drog runt med husvagn hade vi en ovana att glömma trappan – den var lös och skulle tas in allra sist. En sommar glömde vi minst tre stycken på vår turné! Som tur var hade Biltema en billig modell, så det gick alltid att lösa, men det var rätt nesligt att komma på missen efter ett par mil.

Jag hade hittat en ställplats på en lantgård som verkade trevlig, så dit satte vi kursen. GPS:en var startad och programmerad, och vi rullade ut från campingen där vi stått i åtta dagar. Vi tvingades svänga höger ut eftersom ett räcke spärrade den väg jag egentligen ville ta. Efter bara 200 meter blev den röda kartlinjen plötsligt ljusblå… hmm, varför det? Vi insåg snabbt att vi nog körde in i en miljözon.
Shit, tänkte vi, hur långt måste vi köra här? Som tur var var det bara ett par hundra meter innan GPS:en ledde oss ut via en avfart, och vips var vi utanför miljözonen igen. En lättnad – böterna är nämligen riktigt saftiga om man kör där man inte får.

Vi stannade på en mack för att fylla på lite diesel – dyrdiesel, åtminstone med svenska ögon. Priset låg mellan 1,54 och 1,95 euro per liter, alltså ungefär 16,90–21,40 kr. Billigast ute på landsbygden och dyrast längs motorvägarna. Pumpen var dessutom ovanligt långsam – det tog över fyra minuter att tanka 20 liter! Resan vidare söderut gick genom Roms förorter. Campingen låg norr om staden, och jag provade först att slå av motorvägar på GPS:en – men då ville den dra oss rakt igenom centrala Rom! Ånä, så roligt ska vi inte ha. Mina franska nerver hade garanterat fått spel då. Jag slog på motorvägar igen och vi körde i stället en ringväg runt staden, vilket blev både smidigt och intressant – mycket att se, och snart var vi ute ur storstaden.

Vi höll lagom tempo idag. Jag lade mig bakom en lastbil som höll 82–86 km/h, perfekt takt för sightseeing. Trafiken var tät redan på förmiddagen – fredag ju – så det passade bra. Vi behövde också bunkra mat inför helgen, så vi stannade på en Carrefour Market, som visade sig vara väldigt välsorterad. Annars brukar vi handla på Lidl när vi är i Italien. Utbudet är väldigt annorlunda jämfört med Sverige, men så har ju Lidl sin egen nisch där hemma och konkurrerar inte direkt med de stora kedjorna. Vi är faktiskt inte helt säkra på hur det är med helgstängt i Italien, så vi bunkrar hellre i tid. Att äta ute varje dag för 400–500 kr finns inte riktigt i budgeten.

När vi sedan kom fram till den tänkta ställplatsen på lantgården visade det sig att ägaren hade stängt för tre dagar sedan – han höll på att tvätta växthusen invändigt. Nåja, fram med kartan igen! Vi hittade snabbt en annan plats, men även den var stängd. Lite frustrerande började det bli – allt verkade ha stängt, trots att det inte stod något om det i appen Park4Night som vi använder. Vi försökte en tredje gång, men även den platsen var stängd! Som tur var var det fortfarande tidigt på dagen, så vi lunchade under ett träd – om det var en korkek eller bara en björk låter vi vara osagt.

Efter lunchen tog vi ut en ny kurs och hittade till slut en ställplats som faktiskt var öppen! Ägaren sa att han tyckte det var märkligt att så många andra stängt, men han hade fullt med gäster. Han var lite förvånad över hur många som fortfarande var ute och reste. Så ikväll står vi i Sperlonga. Vi är på väg mot Neapel, men vet inte exakt när vi kommer fram – vi tar det som det kommer. Just nu blir vi nog kvar här till söndag minst, kanske längre. Medelhavet ligger bara cirka 300 meter från ställplatsen, så om vi har energi imorgon ska vi ta en promenad ner till stranden och se om det fortfarande är badtemperatur i vattnet.

Bonusdag – dag 12

2 oktober 2025 / Mikael Rova

Det blev ingen avresa söderut idag, vi är fortfarande kvar på campingen. Annika har åkt på en riktig förkylning, så vi bestämde oss för att stanna en dag till och se om det ger med sig. Det är ingen höjdare att sitta i bilen med feber och må dåligt. Så här är vi – och frågar du mig så är det helt okej!
Jag har mest tagit det lugnt idag, legat och läst på mer om Italien, samt letat efter campingar och ställplatser.

Nederkant på bilden hundratals kärlekslås!

Hittills är vi helt överens om att vår planering har varit bra. Tanken i våras, när vi började fundera, var egentligen att vi skulle göra Frankrike i år – besöka vinodlingar, champagnedistriktet och åka ner mot Bordeaux och köra längs Atlantkusten. Men ju närmare avresan vi kom och planeringen tog form, desto mer insåg vi att det kanske inte var optimalt ur klimatsynpunkt.
Årets resa är den senaste starten vi haft under alla år vi varit ute i Europa. Frankrike på hösten är säkert väldigt fint, men vi ville ha mer sol och värme. Frågan var: var hittar man det, på rimligt avstånd från Nyköping?

Jag räknar alltid resan från Rostock i Tyskland när jag planerar våra rutter. Vi åker alltid färjan Trelleborg–Rostock, och från hemma till Trelleborg är det ganska exakt 60 mil. Det steget är därför aldrig med i själva planeringen – vi måste ju dit oavsett för att ta oss vidare ut i Europa.
Värmen så här års hittar man i Spanien, Kroatien och Italien, på lagom köravstånd. Spanien och solkusten ligger för långt bort för en femveckorsresa, så det gick bort. Kroatien var vi i för två år sedan, så det kändes inte heller aktuellt. Då återstod Italien – ett land vi länge sagt att vi vill återvända till. Vi var här senast för fyra år sedan när vi körde runt Rivieran, Florens och Rimini – så nu passade det perfekt.

Vet inte vad det är för instrument men duktig var han!

Att planera en resa gör vi inte på en dag, utan det växer fram successivt. Den här gången blev det dock lite hastigare, eftersom vi ändrade både körplan och land. Oftast söker jag information och läser på nätet om vad som finns att se, vilka attraktioner vi inte får missa, och var det finns bra ställplatser.
Men i grunden var körsträckan densamma oavsett om vi skulle till Rivieran eller Rom – ungefär 170 mil från Rostock. Inför årets resa bestämde vi oss: nu skippar vi kringelkrokarna och kör raka vägen söderut för att få ut maximalt med dagar i värmen.
Och så blev det. Det tog ungefär fyra dagar för oss att köra ner till Rom, ganska rakt på – mestadels autobahn där det gick. Hittills har vi betalat drygt 1000 kronor i vägavgifter, inklusive Österrike. Italien tar ju betalt för sina motorvägar, men det är inga toppenvägar direkt – så vart pengarna tar vägen är oklart, för de går nog inte till underhåll…

Misslyckad bild, vespor och för den delen motorcyklar finns det hur många som helst!

Nu ska vi kurera oss. Jag är pigg igen, men Annika kommer nog behöva ett par dagar till för att återhämta sig. Förhoppningsvis var detta den värsta dagen, och att det vänder snart.
Planen framöver är att köra mer åt sydost, alltså längre in i Italien, och besöka bondgårdar med ställplatser – äta lokalproducerat och köpa med oss bland annat olivolja.
Tanken är att vi tar oss en bit nedanför Neapel innan vi vänder hemåt. Hemresan planerar jag till cirka 6–7 dagar upp till färjan i Rostock, med några stopp i Frankrike på vägen, utan att stressa. Vi siktar på att vara hemma senast den 25 oktober

Misslyckad bild igen, skulle ha med sixtinska kapellet längst till höger, där sitter skorstenen som det kommer svart eller vit rök från då dom väljer ny påve…Fick ju med fasaden i alla fall..

Som vanligt så bor våra ungar i olika omgångar hemma i Nyköping så det inte ska vara helt obebot! Även blommorna behöver ju vatten då och då 😉

Sjukstuga i husbilen – dag 11

1 oktober 2025 / Mikael Rova

Nu har vi sjukstuga i husbilen. Jag har varit lite halvkass sedan vi åkte – en envis förkylning som inte vill släppa taget, med rinnsnuva och helt spontana hostattacker. Idag har Annika också börjat känna sig lite risig och har redan gjort kväll med en Ipren och en hög snorpapper. Vi hoppas att det inte blir värre än en vanlig bonnförkylning för hennes del också. Idag blev det besök i Vatikanstaten – en egen stat mitt inne i Rom, omgärdad av höga murar och en gigantisk säkerhetsapparat för att ta sig in. Åtminstone för oss turister! Jag läste att det bor runt 450 personer i Vatikanstaten – lagom många tycker jag. Alla känner säkert alla, lite som när vi bodde på kobben (Oaxen).

Vatikanbesök

Vi hade bokat ett besök till kl. 13.00, den här gången med guide, så vi skulle både få vägledning och lära oss något nytt. Vi lämnade campingen redan vid 11.00 – dels för att vara ute i god tid, eftersom arrangemang i Italien tenderar att vara lite kaotiska innan allt är kontrollerat och klart. Vi var på plats 12.30, alltså en halvtimme innan, och tur var väl det. Google Maps fick styra oss fram till målet – som visade sig ligga i ett litet hål i väggen precis bredvid Vatikanen. Där fick man först visa biljetten för en “inkastare” som skickade vidare mig till en reception. Bakom disken stod en tjej som samtidigt pratade italienska med en kollega, bytte till franska för att hjälpa en annan gäst, och hälsade mig välkommen på engelska. Jag fick två klisterlappar märkta med siffran 11 – det engelsktalande gänget. Snacka om att ha många bollar i luften!

Så fungerar mycket här i Rom – multitasking är en livsstil. Inte som i Sverige där vi vill ha ordning och reda. Här finns på något sätt ordning mitt i kaoset. Samma sak när vi köpte glass: man fick beställa på ett ställe och betala runt hörnet. Själv hade jag aldrig orkat med det tempot – undrar hur många som går in i väggen här?

Guidningen

Vi hittade några andra med samma klisterlappar och samlades när en koordinator ropade att vår guide Romina stod redo. Hon delade ut headset och mottagare – väldigt smart system! Hon pratade i mikrofon och vi kunde lyssna på allt utan att behöva trängas. Romina, från GetYourGuide, var fantastisk – otroligt kunnig! Vi började på Petersplatsen, och för att komma in där var det säkerhetskontroll som på flygplatsen – av med metall, genom röntgen och detektorbåge. Väl inne på Petersplatsen kunde man inte annat än imponeras. Dels över storleken, men också av känslan att stå på så historisk mark.

Romina pratade på i högt tempo om statyer, byggnader och helgon, medan vi stod i stekande sol. Efter en stund gick vi ner i det hon kallade en “grotta” – kanske en gång i tiden, men nu vackert renoverad. Där låg gamla påvar i rad i stenkistor – jag tror till och med att jag såg den förre påvens grav. Sedan bar det upp för en smal trappa – och plötsligt stod vi mitt inne i Peterskyrkan.
Alltså… man blir mållös. Kyrkan är den näst största i världen, och full av folk. Otroligt vacker, med guld, konstverk av Michelangelo och detaljer överallt. Romina berättade entusiastiskt – särskilt om en viss Bernini som avslutade bygget efter Michelangelo. Hon nämnde honom i nästan varje mening – kanske en släkting?

Vi gick runt i lugn takt mellan olika platser där hon berättade minst 6–7 minuter på varje. Efter över en timme inne i kyrkan (tillsammans med kanske 10–15 000 andra) började vi tröttna, lämnade tillbaka headseten och gick vidare på egen hand. Vi hann se den Heliga Porten innan vi till slut gav upp och begav oss ut. Vi hade varit där i över tre timmar – trots att guidningen bara var planerad till 1,5. Helt klart valuta för pengarna! Men det blev lite väl mycket, så vi kände oss rätt nöjda och lämnade Vatikanen.

Hemresan

Hungriga som vargar hittade vi en bra restaurang, åt varsin pasta och tog en iskall öl – precis vad vi behövde. Sedan gick vi mot vår pendeltågsstation. Men förstås – just idag var den avstängd på grund av något fel. Där stod vi vid 18-tiden och hade ingen aning hur vi skulle ta oss hem. En skylt hänvisade till en annan gata med ersättningsbussar, så vi knatade dit – tillsammans med 300 italienare på väg hem från jobbet. Tiden gick, ingen buss kom. Till slut dök två bussar upp – för 300 personer! Det blev fullständigt kaos. Annika lyckades pressa sig in på en, men jag kom inte med.

Jag väntade ett tag, men inga fler bussar dök upp. Till slut började jag gå nerför gatan – och där ser jag bussen Annika sitter på! Ringer henne och frågar: “Vad gör du här?” Vi bestämde att hoppa av hela grejen, hon kom ut och vi beställde en Uber istället. Chauffören Roberto – äldre, trygg och tuggummituggande – körde oss säkert genom Roms galna trafik. Han blinkade vänster och höll upp handen för att stoppa bilar från höger i korsningar – helt otroligt. Som jag sa tidigare: det finns en sorts ordning i kaoset här.

Dags att dra vidare

Sista natten i Rom, nu checkar vi ut och drar vidare. Tack Rom för den här gången! Kanske ses vi igen – men då flyger vi nog hit.
Nu styr vi kosan söderut mot Neapel och Amalfikusten. Förhoppningsvis kommer vi fram fredag eller lördag. Vi tar vanliga landsvägar – ingen motorväg – för att se mer av landet den här gången.